I exist as I am - that's enough!

Modellpojkar på SVT flow är ett nära porträtt av unga killar som modellar, lever liv precis som alla andra och tjänar sina pengar framför kameran. De springer på modevisningar med höga tempon och trimmade kroppar. Att industrin är tuff är uppenbart, både av de långa ringlande köerna på gatorna i Paris och det snabba tempot back-stage på visningarna. Kontrasten mellan den ena killen som visar sina foton inne i en högklassbutik och hans kompis som gång på gång nekas jobb. Det gör ont i mig att se, både för att killarna har ångest av prestationskraven att alltid ligga på topp och äta helt rätt och för att deras sökande efter att nå toppen spär på en redan sjuk industri. Modevisningsansvarige förklarar det rått med: "passar det inte åk hem till mamma". Dessa unga människor, som är i samma ålder som jag, beskriver sitt jobb, som för många ses som drömjobbet, genom att jämföra det med en drog. De söker efter kicken i att synas. Men det verkar inte som om någon av dem vill job...

Jag kommer alltid ha ätstörningen bakom mig, men jag vill aldrig igen vill ha den framför mig eller här och nu. Eftersom det är en sjukdom kan jag själv inte bestämma att jag aldrig blir sjuk igen, men jag kan "vaccinera" mig och bygga upp mina försvar. Ett försvar är att välja vad jag påverkas av, välja bort skvallerblaskor, dieter, de tidningar som bara fokuserar på utsidan, istället välja det jag inspireras och mår bra  av. Som den här bilden på Jennifer Lawrence! Den är bra av många skäl. För det första är hon grymt snygg. För det andra blir jag lycklig hela vägen in i själen av att en tjej i min ålder, som så lätt kan fastna i en negativ syn på sin kropp, är stark nog att inte göra det. Hon vågar vara stolt över sin kropp och den hon är. Det är coolt! Om fler kändisar var som Jennifer Lawrence och vågade vara stolta över sina kroppar och slutade prata om hur de ser ut skulle världen bli vackrare. Då skulle våra rättesnören börja vara sunda, tjocka, smala, runda, tani...

Att det ska vara så svårt att stå för mina åsikter. Min allergi är och kommer alltid vara dieter, bantning och kroppsfixering. De senaste dagarna har jag reagerat vid flera tillfällen på hur ofta det diskuteras i min omgivning. Det kan ju kännas lite oartigt om jag plötsligt vänder mig om eller går därifrån. Men på något sätt måste jag stänga av, jag vill inte be att de slutar prata om det för "min skull", men jag önskar att jag hade några argument som inte lät så djävla helylle. Något annat än: "Det viktiga är ju att man mår bra." Något som faktiskt uppmuntrar den person som gjort en stor förändring i sin hälsa för att må bättre, men som inte göder hälsohetsen. Något som inte behöver fläka ut hela min sjukdomshistoria, ibland kanske det räcker att inte delta eller byta ämne, men "narkomanen" i mig går igång stenhårt vid de här diskussionerna och gör mig galen. Jag önskar så starkt att jag vågade och orkade säga något som kanske kunde skapa lite ringar på...