I exist as I am - that's enough!

Alldeles nyss såg jag "Jag ringer mina bröder" av Jonas Hassen Khemiri och slogs som av en käftsmäll av det igen.  Hur lite jag känner till. Hur lite jag väljer att se. Vilket stillastående, normativt och fördomsfullt samhälle vi lever i.  Och samhället är jag. Jag upprepar igen och igen och igen. Samhället är jag. Vill jag förändra samhället, måste jag lära mig. Jag måste inte bli expert på allt. Men jag måste börja ta del av den kultur som jag inte vuxit upp med, kanske genom att läsa inslaget om slöjor i dagens DN. Lyssna till de som berättar och delar med sig om sina upplevelser av utanförskap. Reflektera och ifrågasätt mitt eget språk, mina egna handlingar och börja inse att förändring kommer inifrån. Jag har idag tack vare en regnbågsmässa i Umeå stadskyrka lärt mig hur lite jag vet om trans. Hur många olika former av trans det finns. Så via bra hemsidor har jag börjat förstå mer om detta. Vi har alla en skyldighet att lära oss. För att sluta kränka ...

Någon hade sett Jills veranda  med Kristian Gidlund, därför såg jag också det. Jag minns att jag förra sommaren läste i hans blogg om USAresan. Vackert och poetiskt som alltid berättade han om det han kanske inte borde . Sen jag hörde om hans blogg träffar hans ord mig rakt i hjärtat (stort tack till dig som berättade om den för mig). Formuleringarna fångar närvaron i nuet och lyfter orden till en annan nivå. Hans ord förtrollar och förvandlar tankarna till konst. Konsten och närvaron i nuet färgades av dödsångesten och kampen mot kroppen och sjukdomen. Det är en förlust att han har dött och att vi inte längre får ta del av hans ord och tankar. Trots att han inte finns kvar fortsätter han att inspirera mig, jag kan läsa hans blogg om och om igen och röras till tårar och hitta nya banor och vägar för mina egna tankar. Nya ord läggs till mina ord. Hans önskan om livet får mig att vilja se skönheten i en grå februaritorsdag när jag kan laga min egen mat, promenera till jobbet ...

"Pojkar gör - flickor är"  är ett inslag på SVT som handlar om hur det beröm barn får påverkar deras självbild. Att de barn som får höra att de GJORT något bra  istället för att de ÄR duktiga har en bättre självbild och tror sig i högre grad kunna påverka och förändra sig själva. Jag var ett typexempel på en duktig flicka när jag var yngre, och har troligtvis varit det fram till nu. Många gånger fick jag höra "vad  duktigt du är", inte "vilken fin teckning du ritat, vad bra du städat osv" utan det jag minns var att ordet duktig var med. Jag var duktig som person, och lade in hela mitt egenvärde i det. Snabbt lärde jag mig att jag blev sedd av "alla andra" när jag var duktig, så därför såg jag till att vara jätteduktig, hela tiden, för att inte riskera att bli osynlig. Det ledde tyvärr...

Under hela min tonårstid har jag vuxit upp med sport och idrott. Friidrott, fotboll, skidor, alpint, you name it, jag har tittat. Konstigt nog är det bara jag som är intresserad i familjen och jag får ofta titta själv eller till högljudda protester. Minns inte exakt när det började, men jag minns en fotbollsmatch (VM eller EM) Sverige mot Holland, som slutade med straffar. Det var så sjukt spännande och ett av de första tillfällena då jag insåg att sport har en viss magi över sig. Idrottarna har blivit förebilder för mig genom min uppväxt. Kajsa Bergqvist, Stefan Holm, ”Foppa”, Christian Olsson, Yannick Tregaro, Carolina Klüft, Susanna Kallur, Therese Alshammar, Lars Frölander, Anja Pärsson, Helena Ekholm, Björn Ferry, Carl-Johan Bergman, ”ACO”, Emma Igelström,  De är jättemånga, såklart och många av dem har slutat. Dessa enormt skickliga idrottare som jag följt hela min tonårstid. De har gett mig inspiration, motivation och underhållning. Jag har gråtit, skrikit och skrattat med...