Inlägg

Visar inlägg från juni, 2013

En kärlekshistoria

Ack att kunna följa sitt hjärta. Att våga tro på kärleken, släppa stoltheten och jaga det som man bara vet längst inne i hjärtat är rätt. Sen att skriva om det! Letters to Juliet har förgyllt min söndagskväll. Jag har förlorat mig i en bitter engelsman, Italiens natur, ett sökande efter Romeo och en vacker, sorglig kärlekshistoria. Vilket väckt samma längtan som jag tror alla som sett eller läst "Eat, pray, love" upplevt. En längtan och önskan att se Italien, höra språket, känna pulsen och leva i romantikens städer. Jag vet inte om jag ska dit för att skriva, äta mat eller hitta mitt livs kärlek. Men dit ska jag.  I Letters to Juliet spelas Love story av Taylor Swift mot slutet, när hjältinnan förstår att hon inte älskar den spanska kocken som lämnade henne ensam på deras semester i Italien, utan hon älskar den bittra engelsmannen hon lärde känna under tiden istället. Jag var i Milano när jag var 17 och nykär. Jag var där och han var hemma och när jag kom hem hade han skriv…

Du kan mer än du tror

Jag låter hans ord slå in i mig och riva allt för att gräva upp känslorna längst ner i den mörka jorden.
Jag delar hans längtan till skogen och slappnar av när hans ord talar om Dalarna.
Hans ord läker min sorg.
Hur orättvist det än är.
Han inspirerar mig att längta, önska, drömma och leva.
Hans smärta väcker i mig en längtan att springa så långt jag kan från den sjukdom och de tankar som från och till skadar mig djupt. Jag motiveras att hitta det i livet som jag älskar.
Hans ord. Hans kärlek till berättandet och orden får mig att längta till att själv få orden att gråta, glädjas och skrika.
Jag känner honom inte, han känner inte mig. Men denna man som vågar tala om livets allt, livets sista och sorgens smärta berättar för mig att: "Äventyret väntar, om vi bara vill."

Kristian Gidlund, dagens sommarpratare i P1. Tack.

Om en människa

Bild
När jag slutade plugga i höstas var det svårt att förklara vad jag pysslade med på dagarna. Jag var ofta snabb med att berätta att jag faktiskt hade gjort något vettigt och pluggat i drygt ett år, men sen blev det svårare, när jag skulle förklara varför jag slutade. För den sanna anledningen är ju att jag fokuserade på mig själv i och med att jag återigen blev sjuk i ätstörningar. Det är klart att det första man säger kanske inte är att "jag är sjuk", oavsett vilken sjukdom det handlar om. Men varför är det så? Varför kan man inte säga att jag är sjuk och har insett att jag inte enbart kan fokusera på att prestera utan måste ge mig själv fokus också för att bli frisk.

Jag tror det handlar om att vi lägger så mycket av vår identitet i våra prestationer. Jobbet och utbildningen är ju det man pratar om när man träffar nya människor. Första frågan är ofta vad gör du? Eller, ännu värre: Vad är du? Svaret på de frågan är ju extremt mångfacetterat, själv är jag kvinna, människa, bo…

Sjukt liv, helt liv

"De här tomma hoten svider i mig, för det här är inte jag. Du gör mig ond. Och du lyssnar inte ens. För du är ingen människa. Du är cancern i min kropp.
Jag kommer alltid hata dig för det." - Kristian Gidlund Jag har fastnat i hans ord, han berättelse. Tankar och känslor som inte är mina, trots det så känner jag igen det. Jag inser att jag blir avundsjuk, inte på sjukdomen. Jag önskar ingen att vara så sjuk, men på att det går att peka på cancern och säga: "Jag hatar dig."
Jag vågar inte hata. Vågar inte hata ätstörningen, hittar fortfarande för mycket trygghet i den. Ilska, hat och ledsenhet är svagt, de visar att jag erkänt det jag varit med om och att jag inte har haft kontroll på det. Det är inte där jag vill vara, jag vill vara på andra sidan, den där som genomlevt, blivit frisk och säger: "sjukdomen har lärt mig, och bla bla bla."
Livet är ett djävla trassel, det gör ont. Varje gång vi ställer oss upp kommer ett nytt slag och slår oss till marken ige…

Sommarprat

En regnig, mulen midsommardag. Jag lyssnar på Jonas Gardells sommarprat och önskar att jag satt i en stuga på landet och inte i min stökiga lägenhet, vid mitt köksbord bredvid fönstret. Njuter trots det av hans magiska förmåga att fängsla med ord, berätta om känslorna och händelserna som formar ett liv.  "Till slut måste vi våga." 
"Vi måste få finnas." Vi måste minnas, aldrig någonsin igen glömma. Aldrig vägra människor sina enklaste rättigheter till livet. Vi måste fortsätta att berätta, om varandra, om hur vi som människor fungerar och behandlar varandra. Vi ska torka varandras tårar.

Sommar

Bild
Det gör ont att bli hel. Veckan har varit känslomässigt tung och jag har ingen koll på hur och vad jag verkligen känner. Kanske är det till och med dags att omvärdera den jag tror att jag är. Energin är som bortblåst och jag hoppas att jag imorgon bara kan flyta med utan någon större ansträngning, bara delta, njuta av solen och sitta på en filt och äta jordgubbar.

Vilse i livet

Bild
Det är jobbigt att vara människa. Jag har trasats sönder om och om igen och inte lärt mig att pussla ihop mig själv på rätt sätt. Det finns många som mår som jag, eller ännu sämre, så jag är inte ensam. Men så ser min verklighet ut, den är lite skakig och kantig. Eftersom jag inte accepterat att den är det utan fått för mig att den är ganska hel och fin nu när jag börjat både äta och träna igen, så gör det ont när jag förstår hur det faktiskt ser ut. Att jag är trasig. Hur klyschigt det än låter måste jag använda mig av allt det onda och arga och låta det bli en del av mig så att jag kan gå vidare och leva. Hitta energi och glädje i livet och inte gräva ner mig och fastna där det bara gör ont. Så här någonting:


Små myrsteg framåt och alla ni får läsa om vartenda ett eftersom jag blir lite mer hel ju mer jag skriver om det. Jag ska avslöja en hemlighet, jag skäms lite för att jag skriver det här. Skäms för hur svårt jag har att känna känslor och erkänna hur jag mår. Men känslorna är en…

Arg

Bild
Känslorna sitter i kroppen, men det är inte alltid så lätt att hitta var de är. Jag fick höra att känslorna är vår kompass för att navigera genom livet. Men först behöver jag hitta var i kroppen jag känner känslorna. När jag blir arg brukar jag vända det mot mig själv, då sitter det i magen, gråten sitter i halsen, stressen kommer smygande i ryggen och jag sjunker ihop och blir mer och mer vilje- och orkeslös. Till slut försvinner ilskan och jag minns inte längre att jag är arg, istället blir jag ledsen, trött, stressad och deprimerad och jag tar ut det på mig själv genom självömkan och negativa tankar. Anstränger jag mig för att vända ilskan utåt istället så sitter det i huvudet, halsmusklerna, axlarna, armarna och benen. Som om kroppen förbereder sig för att skrika högt, sparka och slå åt alla håll och kanter samtidigt som det brinner en svart och röd eld i magen. I det läget kan jag rikta alla arga tankar utåt på de människor som gjort fel. Jag är starkare, mer motiverad och kan sl…

Bara vara (jag tror jag börjar förstå vad det betyder)

Bild
Njut av livet  som det är  ingenting är någonsin  som förut 
det som en gång var  kommer aldrig tillbaka 
blicka framåt för motivation  vänd dig om för inspiration  men våga ta steget  att  LEVA  här och nu


Genus i DN

DN's kulturdel är proppad med genustänk. Det börjar med en artikel om girl-gang filmer. Selena Gomez och Vanessa Hudgens är med i en film där de spelar brutala och inte alls disneysöta tjejer. Sofia Coppolas the "Bling Ring" handlar om ett tjejgäng i Hollywood som stjäl kändisars kläder och prylar. Det kommer flera filmer nu som handlar om mer eller mindre brutala tjejer som revolterar mot det mansdominerade samhället. Det sticker säkert i många ögon men jag gillar det. "Vi måste höja våra röster för att höras!".  På andra håll i samma tidning läser jag om våra verkliga prinsessor och hur lika de är pandor. "Prinsessors kroppar är komplicerad materia". Skribenten menar att prinsessorna är "[dåligt anpassade till en modern miljö]" men visst är de trevliga att titta på! Madeleine är en symbol mer än människa, hon betraktas utifrån vilka kläder hon har på sig och vilka former hon har. Hon är världens vackraste och sexigaste prinsessa och ska he…

Det här är varken givande eller uttömmande, det här är bittert.

07.30 drack jag en liten kopp kaffe med mjölk, den första på en vecka. Jag glömde ta omeprazol innan jag gick till jobbet. Sen dess har jag haft halsbränna som svider, gör ont och gör mig så d***a förbannad! Kan det aldrig gå över?
Nu vill jag helst av allt äta en macka m jordnötssmör och sylt till kvällen men det kommer nog inte gå eftersom min mage fortsätter spruta ut magsyra rätt upp i halsen på mig själv men nu är det inte direkt självförvållat iallafall.
Ja, jag är bitter.

Publicitet

Istället för att reagera med stolthet och glädje när jag ser mitt namn i en tidning blev jag den här gången lite rädd, skämdes en del och har inte alls känt mig lika stolt. Kanske handlar det om att jag nu skrivit en ledare där jag ville vara ärlig men inte utlämnande och därför känner jag att den haltar och inte fyller den roll jag ville att den skulle göra. När jag läser den inser jag också hur svårt jag har att leva upp till mina egna så fina ord, därför blir den i mina ögon pretentiös och oärlig.

Ja, vi är alla våra hårdaste kritiker. Men hur ska vi annars utvecklas?

Samtidigt som jag är riktigt stolt över mittenstycket. Därför delar jag det stycke jag är mest stolt över med er, vill ni läsa allt kan ni antingen promenera in till en av fyra Svenska Kyrkor i Järfälla eller gå in på Amos.

"Eftersom jag är en person som hela mitt liv velat prestera väldigt mycket och identifierat mig i mina prestationer, har det lett till att jag någonstans på vägen tappat bort mitt egenvärde och…

Kaos

Bild
Att pyssla, fixa och göra saker hemma ordentligt är inte riktigt min grej. Jag lyckas inte riktigt se slutprodukten och slutar halvvägs igenom. Just nu har jag ett kreativt kaos här. Tanken är att min "Taize-scrap book" ska bli klar, som jag började på i augusti. Det är tur att jag bor själv!