I exist as I am - that's enough!

Att leva ett liv och ständigt titta bakåt är inte att leva. Inte heller är det att planera för långt framåt och glömma bort att leva här och nu. För mig betyder att leva här och nu att njuta av det som händer i min kropp och mitt sinne, genom att lyssna inåt lär jag känna mig själv. Mycket kan jag påverka med yttre förändringar. Ta en promenad runt sjön, dricka en kopp te, äta god mat, läsa en bra bok, lyssna på bra musik, se ett bra TV-program, ha ett telefonsamtal med en person jag tycker om. Allt det här är enkla saker jag kan göra för att må bra. Men allt det här har jag gjort när jag inte mått bra också utan att det förändrat mig på insidan. För mig har den stora förändringen i mitt mående skett när jag börjat lyssna på mig själv, stannat upp och lyssnat inåt. Då upptäckte jag min längtan att byta stad, flytta norrut, börja plugga, få skriva mer, sakta ner mitt tempo. Tack vare att jag lyssnade inåt vågade jag söka skidlärarjobb, pröva nya utmaningar och lära känna mig själv i ...

Alldeles nyss såg jag "Jag ringer mina bröder" av Jonas Hassen Khemiri och slogs som av en käftsmäll av det igen.  Hur lite jag känner till. Hur lite jag väljer att se. Vilket stillastående, normativt och fördomsfullt samhälle vi lever i.  Och samhället är jag. Jag upprepar igen och igen och igen. Samhället är jag. Vill jag förändra samhället, måste jag lära mig. Jag måste inte bli expert på allt. Men jag måste börja ta del av den kultur som jag inte vuxit upp med, kanske genom att läsa inslaget om slöjor i dagens DN. Lyssna till de som berättar och delar med sig om sina upplevelser av utanförskap. Reflektera och ifrågasätt mitt eget språk, mina egna handlingar och börja inse att förändring kommer inifrån. Jag har idag tack vare en regnbågsmässa i Umeå stadskyrka lärt mig hur lite jag vet om trans. Hur många olika former av trans det finns. Så via bra hemsidor har jag börjat förstå mer om detta. Vi har alla en skyldighet att lära oss. För att sluta kränka ...

Kanske finns det någon som läser det här som inte har stött på #Vanligkropp än? För några veckor sedan kände jag att nu fick det vara nog. Jag skrev det här   och bad mina vänner att skicka bilder på sig själva i bikini till mig. Det har nu blivit en blogg , och ett instagramkonto. Jag har hittat så många projekt som jobbar med att förändra kvinnors syn på sina egna kroppar och läser Kroppspanik  som inspirerar mig hela tiden. Jag har fått massor av positiva kommentarer och många som har eller tänker sig att de ska hjälpa till med att skicka in en bild på sig själva, eller lägga upp en på sociala medier med #vanligkropp. Det känns bra att göra något konkret, känns bra att ha någonstans att få utlopp för viss frustration och få all den underbara energi som kommer när människor vågar stå upp för sig själva, sina kroppar och vara stolta! Utöver det fortsätter jag skriva brev och mail till företag och informerar om För Sannare Skönhet . Känner du någon inom modebransch...

Min facebooksida är just nu fylld av länkar och artiklar som är skarpt kritiska mot SD, UKIP, Danske Folkeparti, Le Pen och fler rasistiska och fascistiska partier. När jag bläddrar i min personligt anpassade startsida hittar jag också en stor mängd länkar angående skolan, barn och unga med psykisk ohälsa, NPF-diagnoser, ätstörningar, självmord. Det är inte alltid de mest uppmuntrande inläggen (därför dyker det också upp dagliga positiva inlägg från diverse favoritförfattare och uppmuntringssidor). Jag läser artiklarna, reagerar, gillar, delar, läser, gillar, delar, läser... det fortsätter dag ut och dag in. För självklart måste vi reagera, sprida vidare, fortsätta att göra vad vi kan för att göra skillnad. Jag tänker aldrig ge upp, jag har inte så mycket emot att vara en sådan där lite jobbig person som ställer jobbiga frågor om rasism, fördomar, psykisk ohälsa, ätstörningar. Med det sagt är jag inte expert inom alla dessa områden, men det behöver jag inte heller vara. Det är det so...