I exist as I am - that's enough!

Efter två timmar inne i huvudstaden blev tempot, människorna och Stockholms allmänna råhet för mycket för mig. Här åker jag tunnelbana som gör mig åksjuk istället för cykel i frisk om än kall luft. Här hinner jag inte få grepp om vad som finns vid vilken del av city, till skillnad från ett torg och en huvudgata. Jag minns varför jag valde att flytta härifrån och varför jag trivs så bra i Umeå. Och att jag i botten alltid är förortsunge som vill ha nära till skogen hellre än en livfull stadskärna. Det fina med Stockholm är människorna, och när staden blev för stor för mig åkte jag hem till min vän och ägnade några timmar i en fåtölj med en bok och såg solen gå ner bakom höghusen. Det känns helt rätt att jag inte bor i Stockholm, det är absolut inte här jag vill vara. När jag går runt i stan andas jag högt upp i halsen, jag måste medvetet flytta ner andetaget till magen. För jag går automatiskt in i tempot och stressen. Jag märker hur svårt, nästan omöjligt det är att känna känslor när...

Jag tänker på vänskap och relationer. Att det faktiskt bara är ett knappt år sedan jag träffade den handful människor som blev min bas här. Ibland finns det en plan med vilka människor vi möter och när vi möter dem. Jag har lärt känna så starka och häftiga människor det senaste året som verkligen påverkat mig. Det är jag tacksam för.  Förra hösten var full av energi, något jag inte riktigt känt tidigare år. Kanske påverkade det att jag lärde känna de som blev några av mina närmsta vänner under Psykeveckan. Den veckan var jag ärlig mot själv, gick runt i ett rus och njöt av livet. Jag njöt av alla möten jag fick möjlighet att vara med om. Det fina med vänskapen är just att den alltid finns trots att man inte alltid träffar vännerna. Jag hoppas ni förstår hur viktiga ni är för mig, alla mina vänner. Att ni vet om hur mycket jag uppskattar er och hur tacksam jag är för att ni vill släppa in mig i era liv. Ni som jag pratar med ofta, och ni som jag nästan aldrig träffar, ni som bor i...

Den här helgen lånade jag hem en kamera från skolan. Om jag har lärt mig något den här veckan är det att foto är svårt. Att få till en välkomponerad bild, med rätt ljusinsläpp, fokus och ton är komplicerat. Men det är också vad som gör det så kul att fota. Det blir alltför många bilder och jag vill skaffa mig ett hyfsat redigeringsprogram, för det här kreativa utloppet kommer jag nog fortsätta med.

Just precis nu sitter jag och njuter av där jag är. Det är mitt bidrag till #5min5maj, för på grund av min psykiska ohälsa och mitt val att börja lyssna på mig så har jag hamnat här. Förut kunde jag inte njuta, inte släppa på kontrollen. Nu kan jag ta en dag i taget och fylla mina dagar med liv. Jag är tillbaka i Umeå. Det känns hemma. Som om jag alltid längtat hit men inte riktigt förstått vart jag längtat. Mina prylar ligger i lådor, kassar och högar på golvet. Böckerna står snyggt sorterade i bokhyllan och kylen är fylld med mat. Så jag tar mig tid att stanna upp och njuta av att jag är här. Lägenheten är riktigt fin, större än något jag någonsin bott i. Den här sommaren kommer bli så vacker. Det är så mycket jag vill skriva nu, om resan, om känslor, upplevelser och framtiden. Men det ...

Passa inte in mig i ett fack. Jag tänker vägra att passa in. Mina egna ord inspirerar mig idag. Det är lätt att bli en annan person på en annan plats. När jag flyttade till Umeå kände jag framförallt att jag slutade göra saker som jag alltid gjort ”bara för att”. I Umeå blev jag tryggare i mig själv, mina val och lärde känna otroliga människor på kort tid som lärde mig så mycket om mig själv och om dem. När jag flyttade därifrån gjorde det ont i hela kroppen, för där känner jag mig så hemma, hemma i mig själv och trygg som den jag är. Så kom jag hit, till den plats på jorden jag älskar mest av allt. Den plats där jag gråtit i panik, hatat mig själv och allt jag gjort, där jag andats ut när livet rasat omkring mig och upplevt några av barndomens lyckligaste stunder. Det är en plats som jag värderar högt och nu lär känna på nytt. En plats där jag nu hittar ännu mer inom mig själv. Jag få vara kreativ, busig, knasig, ansvarsfull, påhittig och mig själv rakt igenom, hela daga...

Jag har aldrig i mitt liv haft sömnproblem. Lyxigt kan tyckas. Oavsett hur sjuk jag har varit har jag alltid kunnat ta upp en bok, läsa en stund och sen sova vidare när jag vaknat mitt i natten (om jag inte förträngt något nu). Inte idag. Jag har varit vaken i timmar och kommer inte ner i varv. Jag är så glad, lycklig och tacksam att det gick över all förväntan igår. Jag försöker njuta av det, men hjärnan har redan satt igång och mailar, strukturerar och ordnar inför nästa steg, möte eller träff. Samtidigt känns det nu inte kul att lämna Umeå. Det är första gången jag slås av hur gärna jag vill vara kvar här. Men jag vill också till Klövsjö. Det kan vara Sveriges absolut bästa plats, och där ska jag bo och jobba på skidor, varje dag. Där finns nog har svaret till min sömnbrist; stress, känslostorm och utmattning. Jag vet att jag gärna gör mycket på en gång, har många bollar i luften. Då behöver jag ibland lite extra fokus för att landa i mig själv och bara vara här. Det kommer när...

Snön ligger som ett mjukt täcke över hela världen. Solen glittrar i bäcken som bryter sig fram med iskallt vatten. Vi har åkt långt, tycker mina sjuåriga ben. Äntligen stannar vi, bygger ihop stolar av skidor och stavar och njuter av världen, livet och semestern just nu. Ur ryggsäcken plockas det upp kalla, saftiga mandariner och sen höjdpunkten; mjölkchoklad med frukt och mandel. Den hör fjällen till och varje bit påminner mig om den stunden med familjen. Ett värdefullt minne för mig av så många anledningar.  Om några veckor har jag möjligheten att skapa skidglädje, minnen i backen och glada stunder för både nybörjare, skidälskare och familjer. Jag får sprida det jag tycker är vinterns höjdpunkt, och jag ska få göra det varje dag! Jag ser så mycket fram emot det att jag är rädd för att börja förvänta mig för mycket och framförallt är jag rädd för att jag genom att se för långt framåt missar det jag har framför mig här och nu. För jag är oroligt glad att jag är här just nu. Umeå ...

För nästan tio år sedan fick jag två papperslappar av min kurator på skolan. Vi hade troligtvis pratat om min stress i något sammanhang. På ena lappen skrev hon: "Värna om helheten" på den andra "Bara Vara". Ord betyder alltid mycket för mig, men de här har betytt mycket mer än jag anade. Jag satte upp de bredvid min säng, på varsin sida om ett inramat fotografi av en solnedgång över Gotland. Varje morgon och varje kväll försökte jag förstå och tänka kring de orden. Det har tagit de här tio åren, fyllda med allt de har fyllts med för att jag ska börja första vad orden på lapparna betyder. För att jag för att inte ska springa bort från mig själv måste jag stanna upp i det jag är i just nu. Titta framåt med tillförsikt, nervositet och ett öppet sinne och bli stärkt av det jag har bakom mig. Inte ångra, gräma mig eller oroas. Jag är klar med det sättet att leva nu. Det känns väldigt skönt att ha landat i det här tankesättet. Att jag inte kan påverka det som varit e...

Att leva ett liv och ständigt titta bakåt är inte att leva. Inte heller är det att planera för långt framåt och glömma bort att leva här och nu. För mig betyder att leva här och nu att njuta av det som händer i min kropp och mitt sinne, genom att lyssna inåt lär jag känna mig själv. Mycket kan jag påverka med yttre förändringar. Ta en promenad runt sjön, dricka en kopp te, äta god mat, läsa en bra bok, lyssna på bra musik, se ett bra TV-program, ha ett telefonsamtal med en person jag tycker om. Allt det här är enkla saker jag kan göra för att må bra. Men allt det här har jag gjort när jag inte mått bra också utan att det förändrat mig på insidan. För mig har den stora förändringen i mitt mående skett när jag börjat lyssna på mig själv, stannat upp och lyssnat inåt. Då upptäckte jag min längtan att byta stad, flytta norrut, börja plugga, få skriva mer, sakta ner mitt tempo. Tack vare att jag lyssnade inåt vågade jag söka skidlärarjobb, pröva nya utmaningar och lära känna mig själv i ...

Nu är jag här med alla mina triljoner prylar (hur blev det så mycket grejer!?) Vi togs varmt emot av underbara människor. Det spritter i kroppen på mig av längtan att upptäcka staden, se vart jag tagit vägen och bara vara här uppe. Hitta till universitetet och känna att det kommer bli bra det här. Spännande, nytt och knasigt annorlunda.