Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2013

Vackra pojkar, vackra män

Bild
Parkteaterns sista föreställning för den här sommaren blev min första i år. Rikard Wolff underhöll med sånger om livet, kärleken och längtan.  Jag är glad och tacksam just nu men kan inte låta bli att fundera.  Denna fascinerande man är en av några få kända svenska 50+ som är homosexuella och dessa få kända män talar ofta om andra män som vackra. Vackra pojkar, vackra män, vackra kroppar, tänder, ögon och till och med vackra händer. Varför är det bara de homosexuella männen som får vara vackra? Sällan har jag hört en heterosexuell man tala om en annan man och kalla honom vacker. Men kvinnor kallar varandra vackra oavsett läggning.  Eller inbillar jag mig bara? Är vackert något vi är när en annan människa åtrår oss? Annars är vi snygga eller har fina kläder på oss. Jag tycker om ordet vacker. Det är ett ord som beskriver en naturlighet.  Vår naturliga skönhet och det är ju i naturen vi hittar det vackraste och mest unika.

Idag skrev någon annan orden åt mig

Ibland är det så skönt att någon annan har varit med om samma sak som jag. Att jag kan läsa någon annans ord och känna att så där känner jag också. Jag vill förklara hur jag mår, men idag räcker det här. "Men det blir  ändå lättare när mönstren och strukturerna syns, när man vet att det handlar om pengar, om kontroll och om lögner om vad som är vackert och naturligt och hälsosamt och rätt och riktigt. Det är lite lättare att inte hata mig själv när jag vet att jag blir lurad att göra det helt i onödan. När jag långsamt lärt mig själv att mat är till för näring och njutning, träning är till för att må bra, och kläder är till för värme och dekoration. De är inte fiender, de är inte tecken på mina missly ckanden."    - Julia Skott  Läs hela artikeln  och läs sen Aase Bergs dikt från Människoätande Människor i Märsta. LEJON BARA ÄR  Loj som ett lejon ligger han naken på sängen Inte en sekund tänker hans inre ödla på hur min blick ser ut och vad den ser

Från och med nu är jag mig själv.

Bild
Idag har jag slagits av hur främmande jag är. Född vit, heterosexuell tjej i en stockholmsförort. Det är inte särskilt synd om mig. Men jag vågar inte dra på mig en sjal för att visa solidaritet med den kvinna som slogs ner i Farsta för att hon bar hijab och min första reaktion när jag promenerar genom det mest invandrartäta området i min hemort är att vara rädd. För här har ju faktiskt någon mördats, den gången för länge sen. Här kan det finnas farliga och desperata människor som kanske tycker att min mobiltelefon är värd att stjäla. (Men lite längre bort, på andra sidan järnvägen, där jag har min lägenhet kan jag om kvällarna höra höjda röster och smällar genom de tunna väggarna.) Sen tänker jag att "Så vackert det är här, varför har jag aldrig varit här?". För det har jag inte. Jag har inte varit i den delen. Mina vänner har inte bott där, det finns varken ungdomsgård eller någon kultur- eller idrottsanläggning som jag haft anledning att besöka. Ett mellanstadiedisko min

Och han ska torka varje tår från deras ögon. Det som en gång var ska få ett slut

Jag har just läst ut den sista delen i Jonas Gardells trilogi. Döden. Den är tung, döden är ständigt närvarande, hand i hand med en nästan förlamande sorg. Hur man orkar leva och inte bara överleva är otroligt.  För precis som den vita älgen fick dessa aidssjuka män höra att de inte passade in. Att det var bättre för naturen om de dog. De som överlevde har inte bara gått igenom mer sorg under några korta år än de flesta människor gör i ett liv, de fick under tiden kämpa för sin egen rätt att existera. De upplevelserna har människor fortfarande idag. Det är fel! Världen ska inte se ut så här! Med regnbågens färger på naglarna väckte Emma Green Tregaro den diskussion internationellt som Gardell väckt här i Sverige. Det handlar om kärlek. Om rätten att älska vem man vill och att våga älska sig själv och slippa skämmas. "Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig." Det lilla, det enkla, borde alla få rätt till. Men världen ser inte ut som den ska och jag vet inte hur jag

Hur dom än

Bild
"Be the change you wanna see in the world." Ghandi "Rock bottom became solid foundation on which I rebuilt my life." JK Rowling "Det är inge synd om dig.  Du är bara van."  Oskar Linnros Ord, ord, ord. Jag samlar på ord. Mina ord, andras ord. De ramlar in i mitt liv från låtar, böcker, filmer. Allt jag möter. Människor jag pratar med som säger något bra. Så jag släpper fram mitt pretentiösa jag och försöker tänka att jag inte spelar så djäkla stor roll utan alla dessa ord, som skapar en sådan magi, dem är vad som spelar roll. Det är orden som formar livet.  I allt vi gör spelar orden roll. När vi pratar eller messar med de människor som är en del i våra liv, när vi möter någon på gatan som frågar om vägen. När vi läser en skylt som bekräftar att vi är på väg åt rätt håll.  När vi tar upp en tidning och eller bok och transporteras bort till en annan värld, ett annat liv. Då förändras våra egna liv.  Utan orden, kommunikationen, tankarna

Glass i solen

Bild
Klassikern sol över Stockholm med fina vänner. Klyschigt och klassiskt är det just för att det är fint för oss. Vi åt crêpes på en restaurang som betyder mycket för mig, trots att jag inte insett det tidigare och åt glass för att det är en fin tradition. Mina vänner är fina för att jag genom att försöka se mig själv ur deras ögon slappnar av och andas ut lite mer. Det där lät själviskt, de är fina för att de är ärliga och sig själva och jag blir lite grann en bättre person av att känna dem.

För att jag är nörd

Bild
En vecka kvar, sen är jobbet i full gång. Innan dess hinner jag med ett sista äventyr. Väskan är packad, biljetterna utskrivna, passet framme. Imorgon sitter jag på ett flyg till London, på torsdag kickar det igång. Leakycon! Nervositet och förväntan gör mig knäpp och jag förväntar mig vara trött och lycklig när jag kommer hem på söndag, som den nörd jag är.  Jag fick hem en trollstav! (Som nog får stanna hemma) Men paketet var TÄCKT av frimärken. Not enough? Här är packningen!