Inlägg

Visar inlägg från juni, 2016

Stranden

Bild
Sorgen är verkligen rå, det känns som att jag skalats av och skakats om och inte kan förutsäga vilka känslor som bubblar upp. Men sorgen är däremot inte vackert, det finns inget vackert med en depression, vilket är vad sorgen ju egentligen är. Att försköna den smärtan är bara larvigt och jag tror också att det är farligt. Då är det så mycket lättare att fastna i självömkan. Det är svårare att försöka ta de steg som behövs om det känns som att det enda sättet en får vara ledsen är om en är riktigt ledsen. Livet är aldrig svart eller vitt, vi mår inte antingen bra eller dåligt. Det kan vara både ock, samtidigt. Det går att gå i terapi och vara diagnos-frisk, det går att vara diagnos-sjuk utan terapi. Det går att ha en bra dag och vara ledsen och det går att vara glad och ha en dålig dag.
Jag klädde mig i sommarkläder från Indien och åkte till stranden idag. Jag var lika arg, ledsen och irriterad där, det blev inte lättare att andas för att det såg bra ut utåt. Men jag gav mig själv en …

Sörj inte för att jag är borta, gläds åt det vi har haft.

Vad jag vet om buddismen och hinduismen är att vi inte äger något. Inte ens våra kroppar. Då finns det inget att förlora, för inget har varit vårt.. Så det enda vi kan göra är att ge, kärlek, omtanke och ännu mera kärlek. Älska och låt det gå, love and let go. Det sägs vara hur vi går igenom livet. Och det är ju så, vi äger inte ens luften vi andas. Vi har inte våra kroppar, de består av molekyler och atomer som ständigt byts ut och förändras. Vi är inte ens samma fysiska personer nu som vi var för en kvart sen. Det betyder inte att människor inte är viktiga för oss eller att saker inte kan vara en tröst eller en glädje. Men som vi lever nu får ofta kroppar och saker en mycket större betydelse än varelser och naturen. Det finns ingen plats på jorden som gör mig så lugn som bredvid en sjö, eller vid havet. Där vågorna ständigt byts ut och jag vet att det lugna, och stilla både kan bli våldsamt och mörkt eller stenhårt och kallt. Då känns det lättare att jag också är sådan, att känslorna…

Känslostormar

Sorgen får alla känslor att accentueras och vara på helspänn.
Regnet utanför fönstret gör mig nostalgisk, tacksam och vemodig på samma gång. Jag läste precis ut en bok som den senaste veckan tagit mig från högt till lågt, skratt, tårar och skräck. Nu tog den slut och jag grät värre än jag gjort på länge över en bok.

Jag såg det här videoklippet, ett som självklart alltid ger mig rysningar, men nu vände det upp och ner på hela mig.

Så känslorna är överallt och det är inte konstigt att jag är trött när jag kastas fram och tillbaka i råa känslostormar hela dagarna. Jag är tacksam för det, för känslorna berättar att jag lever och fortsätter göra allt jag kan för att fungera.

Naturen gör som den vill

Bild
Att åka tåg norrut i Sverige på sommaren är fantastiskt. Solen går aldrig ner, överallt är det sjöar, fält, skogar och hav. Jag är så lyckligt lottad, så välsignad som får bo här, som har möjlighet att välja att jag vill bo här. Att den här naturen ännu inte är förstörd utan fortsätter kämpa för sin egen överlevnad trots allt vi gör för att skada den ger mig hopp om framtiden. Det spelar ingen roll vad som händer i våra liv, naturen lever sitt eget liv. Vi kommer aldrig kunna kontrollera, styra eller bestämma över solens upp och nedgång, vindarnas kraft eller regnet och snön. Så det är bara följa med, acceptera de gåvor som kommer idag, oavsett om det är regn som gör gräset och träden djupt gröna, sol som glittrar på havet eller vinden som blåser mig sig ett väderomslag och nya möjligheter. Varför lägga energi på något som vi absolut inte kan påverka på utsidan när det finns så mycket inom oss vi har möjlighet att påverka?


Trött idag

Det är lätt att lägga all energi på en dag som igår. Att förväntas vara glad och att vilja vara glad tar tid och energi. Idag är jag trött, samtidigt har jag svårt att sitta still. Har hälsat på hästar, promenerat med min älskling vid havet, försökt lösa korsord och göra ingenting. Tiden står så lätt still när det blir sommar. Men ändå inte. I vanliga fall skulle en sådan här dag göra mig glad och fylld av energi. Nu tar energin slut fort och jag är inte alls så glad som jag känner att jag "borde". Flera gånger idag har jag tänkt att jag vill ringa mamma och berätta hur vackert det är hät, höra om hennes midsommar och bara höra hennes röst. Jag föreställer mig att hon skulle bli så glad för att jag är på en plats som har allt jag tycker om. Jag tänker mig att hon skulle tagit sig till ett bad med en fikakorg idag och sen komma hem och grilla på balkongen.Det är så svårt att acceptera att det är så här, för sådana här sommardagar brukar jag älska. Men jag kan inte bestämma hu…

Inga måsten idag

Det står hästar i hagen utanför huset. Solen trotsade regnvädersprognoserna och förvandlar altanen till en bastu. Från havet blåser vinden med löfte om idylliska sommarkvällar. Ingenting blir gjort, inget behöver göras. Barfota promenader genom byn, vågar mig på att doppa fötterna i iskallt vatten. Kanske blir det en promenad i skogen, kanske försvinner eftermiddagen med en bok på gräsmattan. Många kansken, ingenting bestämt. Allt som är säkert är att leva vidare. Idag precis som igår och imorgon.

Midsommarsorgen

Det är en tung dag idag. Det är mormors födelsedag, en av de sista gångerna jag träffade mamma var på mormors begravning i mars. Midsommar brukade ofta betyda att vi firade födelsedag för någon i släkten också. Mamma älskade midsommar. (Jag tror till och med att hon älskade stressen innan sommarlunchen var framdukad.)Hon samlade oss på midsommar. Vi firade ofta tillsammans, hela släkten. Jag kan se henne framför mig, i sommarklänning, i solen, med ett glas punch och en tårtbit i handen. Midsommar betydde ledighet. Hon firade verkligen in sommaren och njöt av varje sekund. Jag saknar henne idag. Och jag önskar att hon får se att vi firar sommaren och minns henne idag.

Som jag har det

Det började precis regna och jag tvätt på balkongen, förhoppningvis klarar de sig en liten stund till. Jag har bestämt att jag vill skriva lite varje dag, jag brukar skriva mig ur jobbiga händelser. Jag vill inte censurera mig, och jag vill kunna prata om mina känslor på ett öppet sätt. Men det är skrämmande med internet på det sättet. För någonstans går en gräns till det som är privat, det jag inte vill att alla andra ska veta. Än så länge tycker jag att jag har skrivit sådant som jag är ok med att ni vet. Jag vill hålla det där, på en ok nivå. För i slutändan skriver jag ju bara för min egen skull.

Jag försöker fylla mina dagar med sådant som jag mår bra av, som hjälper mig. Det blir många timmar framför TV:n för att jag inte orkar mer än så, men också promenader, yoga och näsan i böcker. Jag försöker att verkligen lyssna på det jag vill och det jag tror att andra tycker att jag ska göra och lita på vad jag behöver. För det här är min väg, mitt liv och mina upplevelser.

Hon där inne

Hon i mig som är mest destruktiv vill absolut inte att jag skriver det här. Hon skriker ganska högt i protest just nu. Men jag, jag som lever, andas och vill göra det bästa av mina dagar jag vill skriva det här för jag vill inte att hon ska styra över mig längre.

Sorgen och saknaden efter mamma gör ont i hela mig. Så ont att jag ibland inte vill känna av det, vilket kan vara helt ok, ett sätt att stå ut och orka med smärtan och kaoset. Men jag märker att när jag stänger av tar den andra sidan över, hon som inte förstår varför jag kämpar med att orka känna, orka förmedla det jag känner och framförallt be om hjälp från er som finns omkring mig. Ju längre jag stänger av desto mer distanserar jag mig från min kropp. Kroppen blir inte längre något som jag är en del av, kroppen blir bara något som gör ont, som jag ska stöta ifrån mig som ett icke-fungerande organ eller en virusinfektion.  I kroppen känner jag ju alla känslorna, så jag tappar en del av kontakten med mina känslor. Jag hamnar…

Efter helgen

Jag vill så gärna skriva att jag haft en fantastisk helg, att min 25-års helg blev suverän. Men det går inte. För det var en fin helg, med människor jag älskar och vill ha i mitt liv. Men det gjorde så ont att mamma inte var med, så ont att jag inte hunnit berätta och fråga allt jag ville, så ont att hon inte fanns för att ge mig en kram. Men jag orkade inte ha ont i helgen, så jag lät bli att känna. Tryckte undan i en låda långt in och stängde den med lås och kedja.
Jag har jobbat för hårt de senaste åren för att tillåta mig själv att låsa undan känslor för länge, så den lådan sprängdes upp någon gång efter helgen och idag finns den.

Sorgen.

Den där som gör ont, förlamar och bromsar skriket i halsgropen.
Det känns omöjligt att navigera sorgen, att hantera den, förstå och acceptera den. Det ska inte vara så här. Så jag äter min frukost framför TV:n klockan halv två, för jag sov hela förmiddagen, det har jag inte gjort sen jag var tonåring tror jag. Energin kommer tillbaka. Men idag ä…

Att acceptera känslor på yogamattan

Bild
Att yoga låter så fridfullt, samlat och balanserat. Som att inget ont i världen kan hända en på yogamattan. Och det är balanserat, och känns ofta väldigt bra efteråt. Men balans betyder både aktivitet och vila, både motstånd och medgivande i kroppen, både lätt och svårt. Det kan vara jättetungt att ställa sig på mattan tidigt på morgonen, kroppen protesterar och vill inte alls vara med. Eller så känns det jättelätt och det skulle gå att yoga hela dagen. Balansen handlar om att göra det ändå, och just därför.
Ibland, som imorse, protesterade delar av min kropp, den ville inte vara med. Det väcktes massa känslor som var jobbiga att känna mitt i en yogasal. Men det var ok, det var ok att känna, för vågorna gick över och jag andades med min kropp. Efter den tunga stunden gick vi in i avslappning och kroppen och själen fick möjlighet att processa och känna allt som dykt upp. Efteråt var jag piggare, starkare och mer balanserad.
Yoga handlar inte om att det ska göra ont, det kan vara smärt…