I exist as I am - that's enough!

Klockan ringde, på sega dagar kan det ta mig en timma att komma upp.  Efter en timme ställde jag om klockan och sov en stund till. Sen gick det en timma till. Och en till. Tre timmar efter den tid jag tänkt gå upp orkade jag inte ens rulla ner på yogamattan bredvid sängen. Det blev sängyoga och till sist några hundar och trasdockor (älskar yoganamnen). Då började jag vakna. Jag är extremt stresskänslig. Inte så att jag inte kan göra många saker, för det gör jag gärna. Men ska jag klara av att göra allt med fokus och någon form av kvalitet måste jag komma ihåg att återhämta mig. Det är jag helt ärligt rätt dålig på. Jag behöver återhämta mig även efter roliga grejer. Att träffa folk, även nära vänner, kan ta energi från mig. Ska jag på det sitta i ett sammanhang med många in...

Hela mitt liv har jag älskar vintern. Took älskat. Kastat mig ut och gjort snöänglar så fort jag kan. Varje vinter längtar jag som en tok tills jag får åka skidor (alltså är min abstinens rätt tung just nu). Men idag har jag också insett varför så många ogillar vintern fast de bor i den del av världen där snön är nästan ofrånkomlig. Köra bil i Stockholm på vintern är rätt kasst och snöröjningen ger en del att önska. Men på något sätt går det att ta sig fram. Köra bil från en kuststad i Västerbotten till en liten by två mil bort är ett helt annat projekt. Vägarna är i det skick de är och snöröjningen prioriteras inte jättehögt. Plus att vindarna från kusten är starka och får min lilla, japanska bil att kännas liten och icke-nordisk. Men fram kommer jag...