I exist as I am - that's enough!

Just nu läser jag en bok av Ilse Sand om relationsbyggande och försvarsstrategier. Den gör att jag vågar se på mig själv med andra glasögon och ifrågasätta de tankar jag har. För vi har alla mängder av olika försvar som en gång fyllt en vettig och bra funktion, men som nu kan skada oss om vi inte ser dem och jobbar för att förändra dem. Jag försöker få tankarna att stanna upp, eller kanske ännu mer lära mig själv att lyssna på dem, följa med och fråga ut dem. För när det gäller mina tankar märker jag att jag stänger av dem. Jag kan börja nynna på en låt, hoppa till något helt annat eller bolla samtalet till den jag pratar med. Det beteendet vet jag att jag har både när jag pratar med andra och mig själv; jag hoppar lätt mellan ämnen och säger ofta att det är min "inre femåring" som gör det. Jag säger inte att den inre femåringen inte har något med det att göra, men hon har också lärt sig att använda de här försvaren för att navigera genom livet när det är skrämmande och ...

Nu orkar jag inte ens skriva något välskrivet eller konstruktivt. Reklam! Överallt så matas vi med skeva ideal och krav på hur vi ska vara. De senaste veckorna har jag reagerat på mängden spelreklamer, främst på TV6. Där är allt som oftast vartannat reklaminslag reklam för spelsajter av olika sorter. Spelberoende är ett stort problem som ofta blir dolt. När omgivningen normaliserar ett destruktivt beteende försvårar det för den som verkligen mår dåligt av detta. Något som behöver pratas mer om, lyfta och belysas Där emellan dyker det upp reklam för kosttillskott, träningsredskap och mediciner för att vi ska fortsätta leva våra liv i ett högt tempo och aldrig någonsin vila eller slappna av. Hela tiden, överallt pumpas våra hjärnor utan filter av krav och ideal som gör att vi mår sämre. Försök välja bort allt som får dig att må dåligt. All reklam som ger dig låg energi, alla tidningar som kräver att du ska förändra dig. Lev det liv du mår bra av, slappna av och vila när du är sjuk. Un...

Jag gör så mycket bra, känner mig lite som Lotta på Bråkmakargatan (jag kan allt). Nu har jag hunnit varva ner, simmat och slappnat av. Försöker stänga av dator och telefon, men det är svårt, framförallt när det dyker upp bra saker. Saker om jag är stolt över att jag gör. Som att skriva. Här kan ni läsa lite mer av vad jag skriver i studenttidningen (båda dessa är mest lästa den senaste veckan. Klapp på axeln till mig!) Hon vill ändra synen på psykisk ohälsa Wurzburg to Umeå and the other way around Och här hos Shedo: Känn din kropp Som sagt, det här gör mig glad :) 

Att berätta för andra om sina problem med vikten, hälsan och därmed också sina matvanor och andra beteenden som är kopplade till detta innebär att öppna en dörr till ett inre rum som tidigare har varit stängd . - Prästmangan Magnus beskrivning av hur det är att vara överviktig stämmer med hur det är att ha en ätstörning. Alla överviktiga är behöver inte vara ätstörda och alla ätstörda är inte underviktiga. Men skammen är samma. Att man på något sätt har misslyckats leva upp till det som vi i vårat samhälle säger ska vara så enkelt. Vi har skapat ett samhälle som inte accepterar skillnader. Det är inte ok i samhället att vara överviktig, underviktig eller att inte passa in i normen. Det här är inte nytt, men fortfarande lika aktuellt. Hur har vi skapat ett samhälle som går ut på att vi konstant ska forma om oss för att passa in i "barbiebilden" av vad som är accepterat? "Det är ju bara se till att man tränar mer än man äter, input vs output." Skulle det vara så ...

Som jag har hatat den bilden, kroppen i spegeln som är både större och fulare än alla andra i salen. Jag har hatat, föraktat och varit rädd för min spegelbild så mycket att jag har undvikit att träna i spegelsalen eller avsiktligt ställt mig bakom någon för att slippa se. Men inte idag! Idag sa jag åt den sjuka emma att vara tyst för idag såg jag en kropp som jag är nöjd med och nästan älskar. Varenda del som jag brukat hata och förakta tittade jag på idag och såg styrka och glädje. Inte för att jag är mer vältränad nu än för tre veckor sedan när jag hatade min kropp, utan för att jag idag tycker om mig själv. Sådana dagar kan jag njuta av träningen, vara snäll mot kroppen och träna för att jag vill och inte för att straffa kroppen eller mig själv. Idag var jag min kropp, istället för...

Träningen är ett konstant gissel för mig. Det är stark kopplat till självföraktet och kroppshatet men ändp älskar jag det. Eftersom jag levt länge utan att på riktigt känna efter vad som finns under hakan är det svårt att lära mig hur kroppen verkligen känns. För de flesta människor är träning något kul, kanske lite segt att ta sig iväg på, men helt ok för man mår ju så bra efteråt och man kan ju faktiskt äta en kaka till om man ändå ska eller har tränat. För mig och många mer eller mindre ätstörda är träning ett måste, något som måste göras för att få äta och i mitt fall något jag måste göra för att tro att jag må bra. När jag tränar känner jag att kroppen fungerar, håller ihop och är stark. Då har jag den kropp jag vill ha. Men jag känner inga endorfiner, knappt något adrenalin. Jag är sällan nöjd med mina träningspass eftersom min prestationsnivå är för hög för mig själv. I höstas försökte jag planera in ett för min del ouppnåeligt antal träningspass per vecka för att från början va...