I exist as I am - that's enough!

Jag tänkte att ni ska få uppdateringar och bilder från allt fantastiskt som har hänt de senaste veckorna. För det går inte att beskriva på något annat sätt än att de senaste veckorna varit fantastiska! Jag har tagit examen, fyllt år, förlovat mig, köpt hus och för första gången jobbat heltid med mitt eget företag.  Det har varit så mycket nytt, spännande och roligt att jag inte har kunnat ta in det helt och hållet. Jag har förminskat känslorna och haft svårt att njuta av det fantastiska. Som att jag inte förtjänar att det går så här bra, att jag mår så här bra. Det är som att jag har en sida i mig som tycker att jag MÅSTE lida. Så mycket att jag till och med har tyckt att det varit svårt att skriva om det. Det har jag lärt mig kallas för självsabotering. Att förvänta sig mindre av livet, för mindre är vad jag är van vid. Så när livet inte bara är bra, utan fantastiskt, då blir det läskigt och jag är så ovan vid det att jag letar efter fel. Som när jag blir sur för att det är...

Igår var det ett år sedan du dog. För ett år sedan blommade syrenen i Stockholm och här har det snöat varenda dag i en vecka i år. Då var det kaos och det kändes som att hela världen skakade. Nu sitter jag och känner mig trygg, lugn och glad. Idag känns hjärtat mycket lättare. Jag var ledsen igår. Jag var låg och förvånades över att dagen liksom rullade på. Att inte allt bara stod still i en grå sörja. För några månader sedan bokade jag in en skidresa och planerade att komma bort den här helgen. Att försvinna till bergen och inte behöva möta vad jag nu var rädd för att möta. Men universum hade en annan plan. Jag var sjuk i över en vecka och kom inte på benen förrän dagen innan jag skulle åka, så jag insåg att jag behövde stanna hemma. Istället bokade in jag mig på yoga och massage igår och gav mig själv en hel dag som bara handlade om att ta hand om mig. Jag försökte vara i stunden, känna känslorna och låta det som var vara. Utan att värdera, utan att döma. Bara lät det existera....

Jag har väldigt mycket fint. Nej allt är inte perfekt och det finns saker jag vill och behöver ändra på. Men jag är inte alltid säker på om jag jobbar med att ändra rätt saker eller om jag går i gamla hjulspår. Jag är tacksam för möjligheten att skapa nytt, bygga det liv jag vill ha och leva på ett sätt som jag mår bra av. Jag är tacksam för att jag vaknar varje morgon och kan röra hela min kropp, känna att tårna är en del av mig liksom hjärtat och ögonen. Jag är tacksam för allt jag ser, allt jag tar in i hjärtat och får lära mig av. Jag är tacksam för alla möjligheter jag har framför mig, att gå vidare och hitta min plats, min grej och göra det jag gör allra bäst. Jag är tacksam för människor som möter mig, ser mig och ger mig en plats där jag får vara jag. Jag är tacksam för min egna möjligheter och verktyg att påverka mitt liv och våga ta steg mot något annat. Jag är tacksam för inspiration, kärlek och den lilla rösten som viskar och påminner mig om var jag är på väg.

Jag slås ibland av hur otroligt bra jag har det. Jag har tak över huvudet, möjlighet att fylla mitt kök med massor av mat så jag kan äta mig mätt, inte bara en, utan flera gånger om dagen. Jag har möjligheten att utbilda mig och jobba med något som i stora delar av världen är livsfarligt. Här finns det skyddsmekanismer och en demokrati som möjliggör för mig att göra mitt jobb.  Jag har möjlighet att själv välja varje morgon hur jag ska se ut, hur jag ska tänka och vart jag ska gå. Jag är fri. Jag har möjlighet att själva välja vem jag ska umgås med, prata med och vilka människor som tar plats i mitt liv. Varje morgon vaknar jag bredvid någon jag älskar av hela mitt hjärta. I ett hem som är vårt. Vi har möjligheten att drömma om den framtid vi vill ha, de upplevelser och resor vi vill dela med varandra.  Runt omkring i landet och världen har jag vänner som jag når med ett knapptryck och varje dag inspireras jag av nya människor och potentiella nya vänner i hela v...

Ett tag förstod jag inte vad folk menade med att stå med telefonen i handen och vara på väg att ringa den som dött. Så medveten är ju jag ändå att jag inte kunde ringa mamma. Men den här veckan har jag tänkt höra av mig till henne flera gånger varje dag. Jag har pratat om henne också, kommit på mig själv med att säga är, istället för var. Varje gång jag inser att jag inte kan ringa henne, sjunker jag lite längre. Det går över. Men det gör ont. Jag har nog känns alla känslor som går att känna den här senaste tiden. Varit trött, ledsen, förvirrad, stressad, lycklig, taggad, glad, nyfiken och förväntansfull. Så jag har velat prata med henne och inte kunnat. Jag har varit på en gymnasieskola och jobbat från cafeterian hela veckan. Kan vara den minst rofyllda platsen för skapande, men den mest fantastiska platsen för häftiga möten. En plats som stressar upp mig fort däremot. Så jag har behövt påminna mig själv om att backa undan. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Jag h...

Högt tempo, prestation och deadlines är en del av det yrke jag har valt. Men det är inte unikt för journalistiken. Hela vårt samhälle har ett för högt tempo som gör att vi lätt bränner ut oss och brinner upp. Jag blir frustrerad när jag känner att tiden rinner ifrån mig och jag inte hinner det jag velat eller trott. Och på samma sätt blir jag trött när jag gör allt jag skrivit på listan eftersom jag inte hunnit känna efter i kroppen och själen. Så jag försöker påminna mig om små pauser, hela tiden. Om att andas i magen, göra en sak i taget och ge mig själv rum att andas. Jag sätter mig och mediterar och stannar upp och är tacksam under dagen. Men någonting händer när jag trycker på play. Då gör jag det ena, det andra och det femte tills jag glömt att jag måste andas för att orka. Jag ogillar verkligen att vi skapat ett samhälle som där vi värderar produktion så sjukt mycket högre än mänskligt välmående. Men har vi skapat det här så kan vi tillsammans oxå skapa ett kärleksfull...

Det var julavslutning på skolan igår . En perfekt stund att fundera på vad vi gjort och lärt oss i år. Hur vi utvecklats och vad vi vill ha mer av nästa år. Sista terminen! Det kändes vemodigt in i själen att det var slut, men också så otroligt fint att få samlas och tacka varandra för att vi skapar en lärande miljö. Eftersom vår skolas huvudman är en kristen församling så har vi vår avslutning i kyrkan. Vi lyssnade på julevangeliet, bad en bön och tackade av de som slutade. Jag rös av så mycket. Bilden av det lilla, lilla barnet i krubban. Som är som det lilla barnet i mig, hjälplöst och i behov av så mycket kärlek. Men som också bar så mycket kärlek och bara längtade att få berätta för människor om allt det vackra vi har inom oss. Jesus som förstod så mycket, mycket mer av det jag nu än...

Att lära sig lyssna på sin intuition är inte helt lätt, precis som med mycket är förändring lite avigt och konstigt i början. Men idag hade jag sånt flyt, det var flow hela förmiddagen, jag fick dubbellunch till enkelpris när jag nojjade mig över att inte bli mätt, jag hade flyt i trafiken och solen lyste och det kändes bara så där bra i magen stora delar. Och så var det de där andra delarna, när det blev kö, när inga kassor fungerade och jag blev så trött att jag helst ville åka hem. Då kanske det var min intuition som sa till mig att faktiskt åka hem? Jag lyssnade inte på det den här gången, men jag minns känslan till nästa gång. Det är en magisk känsla att börja leva efter inution och kärlek i livet. Då kan allt hända. Egentligen vill jag skriva mer om det här, men jag blev totalt dränerad på energi i eftermiddag, får många intryck och för mycket människor, så jag känner fortfarande av det. En annan dag blir det mer. 

När jag vaknade imorse var jag pigg och glad förutom en rinnande näsa. Det var skönt att känna att de fina stunderna kommer precis lika ofta som de tunga. De senaste veckorna har jag haft för mycket fokus på de tunga stunderna tror jag. Men jag hade trott att just idag skulle vara svårare eftersom det är mammas födelsedag. Kanske är den inte det eftersom jag förberett mig på den så länge, eller bara för att det är en ledig söndag och jag har tid för känslorna. Jag köpte ett ljus och choklad och åkte till en minneslund. För även om hennes grav just idag blir extra vacker med blommor så är det inte den plats jag minns henne på. Jag minns henne i hjärtat. Här där jag väljer att bo skapar jag oxå platser och stunder att minnas.  Som att tända ett ljus vid hennes foto i hallen. I hennes kläder och smycken som jag ärvt. I bladhalsbandet hon fick på 50-årsfesten. Tårarna rann när jag satt där i minneslunden. Det kändes orättvist att jag inte kunde ta upp telefonen och ringa till...

Kanske var det något i luften den här helgen. Nymånen, nya månaden. Den ovanligt ljusa hösten eller bara en tid att bryta ihop. Vi var många som mötte motstånd både fysisk och psykiskt. Många vars kroppar och huvuden fick förpassa oss till soffan, böckerna, TVn, tekopparna och vilan. Jag tror att det runnit enorma mängder tårar. Vissa har fått den omsorg och de kramar de behöver och visa har försökt ge det till sig själva. Allt är ok. Vi gör så gott vi kan utifrån vår förmåga. Jag har haft en av de jobbigaste helgerna på länge. Saker har hänt som har triggat mig, gamla minnen har brutit sig loss och ibland har varje andetag varit tungt. Men jag har också mött kärlek, vänskap, kramar och omsorg. Både från mig själv och andra. Försöker acceptera det jag säger till andra. Det är ok att m...

Jag försöker hela tiden hitta balans. Fortfarande tror jag att det kommer komma någon en dag och ge mig ett hemligt recept som ska få allt att bli bra. Få livet att falla på plats. Fast jag vet är att hemligheten är att det är jag själv som måste göra det. Varje dag. Varje dag sträva efter balans mellan högt och lågt, snabbt och långsamt. Det är upp till mig att ge mig vad jag behöver här och nu. Och att förstå att jag inte är så viktig, inte mer eller mindre viktig än någon annan. Jag lever mitt liv, med mina toppar och dalar. Men jag är långt ifrån den enda som försöker göra det jag gör, eller har jobbiga stunder i livet. För vi är alla en och samma. Var och en är unik, och alla sitter ihop. Jag är på en fantastisk upptäcksfärd i min andliga uppfattning just nu. Sedan många år tillbaka har jag kallat mig kristen, gått till kyrkan, tagit nattvard och känt mig sedd och älskad både av Gud och den kyrkliga gemenskapen. Nu känns den mänskliga beskrivningen av Gud som Jesus så liten. Det...

Jag förstår inte att jag kan känna så här starkt. Att jag fortfarande blir fnittrig och känner mig nykär när jag ser honom. Vi pussas och myser när vi går och veckohandlar tillsammans. Det har gått ett år och jag är lyckligare än någonsin. Han är en av de ärligaste och mest omtänksamma människor jag träffat. Han är smart, snäll och så sjukt kunnig. För honom är det ännu mer självklart att vara nörd än det är för mig. Han låter mig vara den jag är och han får vara den han är. Så att vi tillsammans blir något nytt, något som är vi. Martin jag älskar dig. ❤

Idag bar jag henne i mina armar,  sänkte ner urnan i jorden och släppte en ros i graven. Nu har hon en plats. En plats som vi kan gå till och prata. Det är lättare att prata när jag påminns om henne, och graven är en tydlig plats där hon verkligen påminner mig om allt som varit och allt jag har kvar. Tidigare på dagen regnade det, himlen var riktigt grå. Men när vi kom fram till kyrkogården blev det strålande sol, så klart. Om mormor sprack fram mellan molnen vid sin urnsättning är det självklart att mamma gav oss både sol och värme. Det finns inte en chans att hon skulle låtit oss stå där i regnet. Nu finns det en minnesplats för oss som är kvar, en gravsten och en viloplats för hennes kropp. Det är skönt att veta när jag inte känner henne omkring mig. När jag har svårt att känna hennes kärlek i mitt eget h...

Hela mitt liv kommer jag behöva påminna mig sjäv om att livet inte står still. Att det enda jag egentligen kan vara säker på är att så mycket omkring mig kommer att förändras. Det jag har nu kanske jag inte har imorgon, varken kroppen, prylarna eller människorna. Det ger ett annat perspektiv på tacksamhet. Och var och en av oss behöver lära oss det här på egen hand. Vi behöver få göra samma misstag som någon annan har gjort, och lära oss av samma lektioner. Jag önskar att vi kan hjälpas åt och ta till oss av det vi lär oss, välja att växa och förändras. Var och en av oss kan göra något för att förändra världen, om än så litet. Och oavsett om någon annan gör det eller inte så har just JAG möjigheten att välja något nytt. Det är svårt, skaver och konstigt när det inte finns många omkring en som väljer att gå emot samhällsströmmen av bitterhet och klagan. Men det går. Jag vet att det går. Jag ser så många människor som byter spår, hittar hem, granskar sig själva och vågar se att livet ...

Hade allt varit som vanligt nu så hade jag skickat en blomma till mamma idag. Jag hade ringt henne för att prata en stund och berättat att vi haft strålande sol och jag gått i sommarklänning. Hon hade berättat om sina balkongblommor, om hur det gick med löprundan hon just börjat med. Om hennes jobb, kollegor och elever som alltid förgyllde eller irriterade hennes dagar på olika sätt. Hon hade skrattat åt att jag försökt gömma mig från brännbollsyran hela helgen och lyssnat på mina sommarplaner. Vi hade pratat om min födelsedag, jag hade berättat om mina planer och frågat om hon fått min önskelista (det hade hon inte, det mailet glömde jag skicka). Jag skulle skrivit på Facebook och Instagram att hon är världens bästa mamma och att hon i många år varit både mamma och pappa för mig. Nu har den möjligheten tagits ifrån mig. Blommorna har skickats till oss. Vi delar saknaden med många och framförallt med varandra. Jag har systrarna kvar. På något sätt tar vi oss igenom även de här...

Att mamma dog en solig dag med känsla av sommar och blommande vitsippor kan nästan inte bli mer perfekt. Jag vet inte hur hon dött, men jag vet att allt som är kvar är en kropp. Mamma, min fantastiska, bristfälliga, otroliga mamma, hon är överallt omkring mig. Hon finns i bäcken där jag klättrar över stenarna. Hon finns på ängarna täckta med vitsippor. Hon finns i solen som värmer morfars kind på äldreboendets innegård. Hon har inte lämnat oss, mer än någonsin finns hon runtomkring oss och hjälper oss att stå ut, andas och fortsätta leva. Det blir lättare att andas, fungera och tänka ju fler dagar som går. Jag låter det ta tid. Låter minnena blomstra och försöker minnas hennes röst, hennes kramar, hennes doft. Hon finns kvar, allra mest i mitt hjärta.

Jag har sett My life, my lesson . Det är en dokumentär om en dysfunktionell familj, en misshandlande pappa, döttrar som söker kontakt och en trasig mamma som försöker hålla ihop sig själv och familjen, men som inte lyckas hela vägen. Filmen följer den äldsta dottern, Felicia i två år. Det gör ont i hela mig att se hennes smärta, att se hur mycket kärlek som finns i familjen fast den är så trasig, och det gör ont att se en ung tjej bli vuxen för fort och inte få det hon innerst inne längtar efter från vuxenvärlden. Hennes historia är inte min, men alla som har vuxit upp med frånvarande föräldrar kan känna igen sig i saknaden och sorgen hon har efter sin pappa. Så jag kan inte låta bli att gråta åt det hemska och det fula. Och jag tror att vi måste få gråta när livet är hemskt, när det är orättvist, elakt och bara känns för mycket. Då måste vi bryta ihop och gråta. Sen är det dags att bygga upp oss igen, och finns det ingen där då så måste vi försöka ge oss själva den kärleken. Om ...

Ibland tar jag ett extra djupt andetag och känner att jag är på rätt plats. Det här är mitt jobb, att möta nya människor i nya situationer och lära mig något nytt både om dem och framförallt om mig själv. Jag kan riktigt vara nervös, nästan rädd innan jag lyfter luren för att ringa ibland. Inför vissa intervjuer och jobb har jag en rejäl orosklump i magen, tankarna har som ett eget liv i huvudet och försöker intala mig att det här är att ta vatten över huvudet. Hur skulle lilla jag kunna få svar på mina frågor? Vem är jag att tro att någon vill läsa min texter, titta på mina bilder? Men jag ringer, jag bokar mötena, ställer frågorna och märker att det går hur bra som helst. Jag breddar min horisont och visar för mig själv att det är fullt möjligt att göra det här. Jag kommer kunna försörja mig på det här. Det känns oförskämt bra att jag har hittat mitt yrke, det som är rätt för mig just nu. Sen tar jag ett till andetag in och ut och försöker få de konstanta fjärilarna i magen att ...

First they came for the Socialists, and I did not speak out— Because I was not a Socialist. Then they came for the Trade Unionists, and I did not speak out— Because I was not a Trade Unionist. Then they came for the Jews, and I did not speak out— Because I was not a Jew. Then they came for me—and there was no one left to speak for me. -  Martin Niemöller Det är smärtsamt att se hur vi behandlar varandra i världen och så mycket lättare att vara tyst och säga att det där rör inte mig. När jag åt frukost i morse tänkte jag på hur privilegierad jag är som fötts i Sverige. Jag har möjlighet att äta mat som åkt över hela jorden, men människor som flyr från krig kan inte få åka samma väg. Journalister berättar gång på gång på gång samma historier om flykt över Medelhavet, stängda gränser, brinnande asylboenden, politiker som tar mer eller mindre ansvar och främlingsfientliga partier som normaliserar ett hat mot den andre som är annorlunda från oss. Krigen fortsätter och...

Sluta fråga mig varför jag är singel  är ett debattinlägg på Expressen som fångade mina tankar perfekt. Just nu är jag i ett förhållande, men jag är ändå en "singelmänniska", en person som trivs med mig själv, är ganska introvert och får energi av ensamhet och tystnad. Att vara singel är underbart, att vara i ett förhållande är underbart. Nu i början av förälskelsen har jag väldigt lite lust och önskan att vara själv och sitta och pyssla med sådant som jag längtade efter när jag var singel. Nu vill jag trängas i soffan och titta på en dokumentär eller TV-serie för jag vill få vara med honom, få veta vad han tycker om och få dela mina tankar med honom. Jag har aldrig känt att jag behöver någon, och jag är en person som trivs med att vara själv nuförtiden. Jag har inte alltid trivts i mitt eget sällskap, men det har varit absolut nödvändigt för mig med ensamhet för att jag ska lära mig att tycka om mig själv och nu älskar jag den. Ensamheten är bara läskig om vi alltid fl...