I exist as I am - that's enough!

Jag tänkte att ni ska få uppdateringar och bilder från allt fantastiskt som har hänt de senaste veckorna. För det går inte att beskriva på något annat sätt än att de senaste veckorna varit fantastiska! Jag har tagit examen, fyllt år, förlovat mig, köpt hus och för första gången jobbat heltid med mitt eget företag.  Det har varit så mycket nytt, spännande och roligt att jag inte har kunnat ta in det helt och hållet. Jag har förminskat känslorna och haft svårt att njuta av det fantastiska. Som att jag inte förtjänar att det går så här bra, att jag mår så här bra. Det är som att jag har en sida i mig som tycker att jag MÅSTE lida. Så mycket att jag till och med har tyckt att det varit svårt att skriva om det. Det har jag lärt mig kallas för självsabotering. Att förvänta sig mindre av livet, för mindre är vad jag är van vid. Så när livet inte bara är bra, utan fantastiskt, då blir det läskigt och jag är så ovan vid det att jag letar efter fel. Som när jag blir sur för att det är...

Hela mitt liv har jag älskar vintern. Took älskat. Kastat mig ut och gjort snöänglar så fort jag kan. Varje vinter längtar jag som en tok tills jag får åka skidor (alltså är min abstinens rätt tung just nu). Men idag har jag också insett varför så många ogillar vintern fast de bor i den del av världen där snön är nästan ofrånkomlig. Köra bil i Stockholm på vintern är rätt kasst och snöröjningen ger en del att önska. Men på något sätt går det att ta sig fram. Köra bil från en kuststad i Västerbotten till en liten by två mil bort är ett helt annat projekt. Vägarna är i det skick de är och snöröjningen prioriteras inte jättehögt. Plus att vindarna från kusten är starka och får min lilla, japanska bil att kännas liten och icke-nordisk. Men fram kommer jag...

Vad jag vet om buddismen och hinduismen är att vi inte äger något. Inte ens våra kroppar. Då finns det inget att förlora, för inget har varit vårt.. Så det enda vi kan göra är att ge, kärlek, omtanke och ännu mera kärlek. Älska och låt det gå, love and let go. Det sägs vara hur vi går igenom livet. Och det är ju så, vi äger inte ens luften vi andas. Vi har inte våra kroppar, de består av molekyler och atomer som ständigt byts ut och förändras. Vi är inte ens samma fysiska personer nu som vi var för en kvart sen. Det betyder inte att människor inte är viktiga för oss eller att saker inte kan vara en tröst eller en glädje. Men som vi lever nu får ofta kroppar och saker en mycket större betydelse än varelser och naturen. Det finns ingen plats på jorden som gör mig så lugn som bredvid en sjö, eller vid havet. Där vågorna ständigt byts ut och jag vet att det lugna, och stilla både kan bli våldsamt och mörkt eller stenhårt och kallt. Då känns det lättare att jag också är sådan, att kä...

Toppar och dalar hör till livet. Ingen är alltid glad, ingen är heller alltid ledsen. Allt som oftast så är vi där emellan, där livet känns mer eller mindre positivt. Oavsett om vi har kliniska diagnoser eller inte så kommer våra känsloliv att påverka oss och vårat uppdrag är att lära oss själva och hjälpa varandra att lyssna till känslorna. För mig är stress ett tecken på att jag slutat lyssna på känslolivet, att jag för starkt klivit in i mina tankar för att undvika att känna efter. När jag sen inte riktigt vill lyssna på stressen, eller inte ens märker av den, då säger det mesta ifrån. Kroppen, psyket, själen. Om jag inte lyssnar på den kropp jag lever i, då skriker den på mig att stanna upp. Jag hade stark ångest igår, något som jag trodde att jag var "klar" med. Men jag inser att det kanske jag aldrig blir, ångest är en del av att vara människa. Jag kan inte sätta fingret på en exakt händelse som utlöste ångesten igår, men jag vet att den var där och att jag nu måste...

Jag bestämde mig på yogamattan i morse att dagens ord är glädje och det är det. Trots terrorister i en brinnande värld och tidningar som inte vill skrivas ut så lever mitt liv vidare. Den första snön ligger i ett tunt täcke och jag har mat på bordet och tak över huvudet. Jag har en kropp som orkar bära mig genom hela dagen och på natten kan jag villa trygg inomhus. Jag har vänner och familj som delar kärlek med mig. Allt det gör mig tacksam och glad. På skolan möttes jag av pågående julpynt och fick en gratis ostkaka efter lunchen. Glädjen och tacksamheten gör mig varm i hjärtat och själen. Den här känslan vill jag bära med mig in i helgen och minnas att jag inte styrs av vare sig mina tankar eller känslor. Jag är väsenskilt och min egen varelse.

Jag tänker på vänskap och relationer. Att det faktiskt bara är ett knappt år sedan jag träffade den handful människor som blev min bas här. Ibland finns det en plan med vilka människor vi möter och när vi möter dem. Jag har lärt känna så starka och häftiga människor det senaste året som verkligen påverkat mig. Det är jag tacksam för.  Förra hösten var full av energi, något jag inte riktigt känt tidigare år. Kanske påverkade det att jag lärde känna de som blev några av mina närmsta vänner under Psykeveckan. Den veckan var jag ärlig mot själv, gick runt i ett rus och njöt av livet. Jag njöt av alla möten jag fick möjlighet att vara med om. Det fina med vänskapen är just att den alltid finns trots att man inte alltid träffar vännerna. Jag hoppas ni förstår hur viktiga ni är för mig, alla mina vänner. Att ni vet om hur mycket jag uppskattar er och hur tacksam jag är för att ni vill släppa in mig i era liv. Ni som jag pratar med ofta, och ni som jag nästan aldrig träffar, ni som bor i...