I exist as I am - that's enough!

Någon hade sett Jills veranda  med Kristian Gidlund, därför såg jag också det. Jag minns att jag förra sommaren läste i hans blogg om USAresan. Vackert och poetiskt som alltid berättade han om det han kanske inte borde . Sen jag hörde om hans blogg träffar hans ord mig rakt i hjärtat (stort tack till dig som berättade om den för mig). Formuleringarna fångar närvaron i nuet och lyfter orden till en annan nivå. Hans ord förtrollar och förvandlar tankarna till konst. Konsten och närvaron i nuet färgades av dödsångesten och kampen mot kroppen och sjukdomen. Det är en förlust att han har dött och att vi inte längre får ta del av hans ord och tankar. Trots att han inte finns kvar fortsätter han att inspirera mig, jag kan läsa hans blogg om och om igen och röras till tårar och hitta nya banor och vägar för mina egna tankar. Nya ord läggs till mina ord. Hans önskan om livet får mig att vilja se skönheten i en grå februaritorsdag när jag kan laga min egen mat, promenera till jobbet ...

"De här tomma hoten svider i mig, för det här är inte jag. Du gör mig ond. Och du lyssnar inte ens. För du är ingen människa. Du är cancern i min kropp. Jag kommer alltid hata dig för det." -  Kristian Gidlund Jag har fastnat i hans ord, han berättelse. Tankar och känslor som inte är mina, trots det så känner jag igen det. Jag inser att jag blir avundsjuk, inte på sjukdomen. Jag önskar ingen att vara så sjuk, men på att det går att peka på cancern och säga: "Jag hatar dig." Jag vågar inte hata. Vågar inte hata ätstörningen, hittar fortfarande för mycket trygghet i den. Ilska, hat och ledsenhet är svagt, de visar att jag erkänt det jag varit med om och att jag inte har haft kontroll på det. Det är inte där jag vill vara, jag vill vara på andra sidan, den där som genomlevt, blivit frisk och säger: "sjukdomen har lärt mig, och bla bla bla." Livet är ett djävla trassel, det gör ont. Varje gång vi ställer oss upp kommer ett nytt slag och slår oss till mark...