I exist as I am - that's enough!

Det är min rustning mitt försvar Mitt skydd mot omvärlden och mina egna giftpilar Kjolens kant är vass mot knäna och bryter vatten som en vallgrav Skjortan smeker kroppens konturer som en ringbrynja Koftan matchar exakt i färg och skickar precis rätt signaler "Jag vet vad jag gör. Jag vet hur jag ser ut" Sternarna i öronen matchar de runt handleden och halsen Varje detalj spelar roll när jag bygger min rustning Ringarna på fingarna, innan de långa röda naglarna. Varnar för klorna som vecklas ut mot den som hotar mitt rike Min pupurröda riddarmantel är kappan i ull Den som kostade för mycket men värmer och håller avstånd Kom inte för nära "Jag vet vad jag gör" Mina klackar slår mot frostig asfalt. Jag fryser om tårna men riddare slåss inte med fötterna ändå. Det är viktigare att jag ser ut utan att de ser mig Håret är hjälmen i jämna lockar. Ramar in mitt eget ansikte och det utanpå De lösa ögonfransarna, perfekta hyn lagom rosiga ...

Att veta att jag räcker till är fortfarande svårt, av den enkla anledningen att självkänsla är färskvara. För att jag verkligen ska stärka den behöver jag skapa lugna stunder för mig själv. Stunder i stillhet och tystnad, oftast ensam, men inte alltid. Stunder när jag kan släppa allt omkring mig, lyssna inåt och träna på att acceptera allt jag bär på. Nu är jag i en period när jag märker av mina inre kritiker, hur högljudda och välprogrammerade de är. De slår på direkt och börjar den ena, så drar de med sig den andra. Meditationen, yogan och tid att skriva hjälper mig att varva ner och hitta in. Det ger perspektiv på livet därutanför. Jag försöker låta bli att ta ansvar för alla andras liv och val och istället verkligen ta ansvar för mitt eget. Ibland, ganska ofta, tänker jag att jag är alldeles för mycket i mitt eget huvud. Att jag är fruktansvärt egocentrerad. Framförallt att jag ens tänker tanken att publicera något sådant här en dag när så många människor dött i katastrofer runt...

Inom mig bor en livrädd och arg trettonåring tillsammans med en påhittig, levnadsglad och pippiälskande femåring. Femåringen tog jag i hand för många år sedan och har tacksamt låtit styra mig i många delar i livet. Trettonåringen skrämmer mig fortfarande, men inte lika mycket som jag vet att omvärlden skrämmer henne. Hon viskar till mig att hon inte vågar, att det är skitläskigt att lita på någon annan, att låta andra människor ta hand om henne och vara snälla och att släppa människor nära. Det hon är bäst på är att bygga murar. Murar som håller allt som gör ont utifrån borta och som håller allt som gör ont på insidan begravt. All hennes energi går åt till att hålla hårt i de här murarna så att de inte faller. Att stärka dem, genom att krympa henne själv.Hon kramas inte, låter knappt någon röra henne, och absolut inte komma nära hennes känslor. Så har hon levt i tio år, inne i mig, rädd för allt men hon vägrar visa för någon att hon är rädd. Äntligen har jag börjat lyssna på henne. L...

Innan jag somnade igår skrev jag på ett blogginlägg om att jag ville spara den soliga morgonen från igår och få energi från den. Eftersom jag somnade igår med en inställning att den här dagen skulle bli bra så fortsatte jag på den spiralen hela dagen. Jag vill inte vara starkt påverkad av min omgivning utan gärna kunna känna att jag är mig själv oavsett var jag är, men det är klart att omgivningen påverkar mig, och framförallt vädret just nu. När jag jobbar utomhus i fjällmiljö spelar vädret roll, och här ändras det fort. Igår var det sol och 26 minusgrader är idag var det blåsigt och 3 plus. Plusgrader brukar betyda att det är jobbigare att åka skidor eftersom snön blir tjock och tung. Tack vare vinden gick det riktigt bra idag! Hela luften var fylld av vårlängtande solstrålar och det låg en förväntansfull stämning av fredag i luften. När många människor samtidigt är glada över något, som tex fredag och sol, tror jag att det påverkar oss positivt i grupp, att glädjen smittar av sig...

Höga klackar Hon går runt och ler  rak i ryggen på snabba fötter  hoppas varje dag att ingen ser  hennes insida som faller sönder Kroppen är min allergi. Den blir mitt vapen mot mig själv. Sådan är självdestruktiviteten. Vinsten över destruktiviteten och makten att leva mitt eget liv är att börja älska mitt vapen, använda det för gott istället för ont. Börja älska min kropp. En gång hörde jag om en psykolog som sagt till sin patient att ställa sig framför spegeln naken varje morgon och säga till sig själv att hen är snygg. Det är en viss kontrast mot övertäckta, gömda speglar. En kontrast som fungerar. Att titta på det som jag inte alltid tyckt om och säga till mig själv att jag är snygg, vacker och underbar ger mig kontroll över mina tankar och gör mig hemmastadd i min egen kropp. Kroppen blir inte längre något bortanför mig, den är jag. Fy f*n vad jag är snygg! En kollega till mig hade en tshirt med texten: "Who needs boobs when you've got an ass like t...

För ett och ett halvt år sedan skrev och tänkte jag så här om relationen till mig själv: http://hararemma.blogspot.se/2011/09/tankar-om-mig.html Trots dessa kloka tankar så halkade jag och följde inte riktigt en väg som lärde mig att älska mig själv. Jag är tillbaka vid samma punkt nu, jag vet inte vem jag är och vad jag vill. Vilka sidor finns hos mig? Vad är jag stolt över? Utmaningen för mig har nog alltid varit att acceptera den jag är, därifrån kan jag börja älska mig själv igen. Min kurator tipsade mig om att klä mig snyggt, för att jag själv vill det. Utsidan borde ju spegla insidan när man är snäll mot sig själv.