I exist as I am - that's enough!

Idag börjar det nya kyrkoåret, i egenskap av konfirmandledare och julkonsertsälskande dotter har jag varit på två gudstjänster idag. När jag satt på julkonsertsgudstjänsten började jag fundera kring vilken bild av Gud jag har i mitt liv. En av psalmerna var en riktigt "pompa och ståt" sång. Det var barytonsolo, brasskvintett och en hel kör som kompade en församling till en maffig text med ord som: " Det är Herren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid."  Det handlade om en gud som vandrar framför redo för strid, en kung som slåss mot ondskan. Det är en mäktig Gud, och min Gud är mäktig, han går med mig och hjälper mig när livet inte fungerar. Men min gud är ingen krigsherre. Jag var tvungen att lyfta blicken mot den korsfäste och hånade Jesus under texten: "Jesus Kristus, Judarnas konung" och minnas att Jesus dog och återuppstod för den lilla människan. Han pratade inte om att gå ut i krig, utan om att älska varandra som sin nästa. Det viktigast...

Varför är tro så förbjudet och tabubelagt? Den klassiska historien om ett flygplan: På väg upp är 1% troende. När flygplanet kommer in i turbulens är 50% troende. När det störtar ber 100% till Gud. Jag har sett Glee S02E03. Ungdomarna i Glee vill sjunga om tro, men det är inte tillåtet i den amerikanska skolan. Ett samhälle som är så präglat av stark tro. Där får inte ungdomar prata om och diskutera tro. Jag är så tacksam för att jag har varit med i kyrkan i över 6 år. För att jag där har fått stöta och blöta min tro, i kyrkan, mer än någon annan plats i samhället har jag kunnat finna kraft för min tro och vända och vrida på mina åsikter. Det har inte hänt automatiskt, det har hänt när jag pratat och umgåtts med mina vänner, lyssnat på konfirmander och delat saker med andra människor. Jag tror inte att det finns en Gud som säger gör si, gör så om du är protestant. En annan för de som hör till babtistkyrkan. En tredje för judar osv. Jag tror att det är samma Gud som har skapat os...