I exist as I am - that's enough!

Igår var det ett år sedan du dog. För ett år sedan blommade syrenen i Stockholm och här har det snöat varenda dag i en vecka i år. Då var det kaos och det kändes som att hela världen skakade. Nu sitter jag och känner mig trygg, lugn och glad. Idag känns hjärtat mycket lättare. Jag var ledsen igår. Jag var låg och förvånades över att dagen liksom rullade på. Att inte allt bara stod still i en grå sörja. För några månader sedan bokade jag in en skidresa och planerade att komma bort den här helgen. Att försvinna till bergen och inte behöva möta vad jag nu var rädd för att möta. Men universum hade en annan plan. Jag var sjuk i över en vecka och kom inte på benen förrän dagen innan jag skulle åka, så jag insåg att jag behövde stanna hemma. Istället bokade in jag mig på yoga och massage igår och gav mig själv en hel dag som bara handlade om att ta hand om mig. Jag försökte vara i stunden, känna känslorna och låta det som var vara. Utan att värdera, utan att döma. Bara lät det existera....

Hon var ju ingen bullmamma, min mamma. Det fanns inte alltid hembakt hos henne, som hos farmor och mormor. Hon var inte den generationen, och hon var ensamstående med tre barn. Men jag tror att hon ville vara, till födelsedagar, studenter, mormors begravning ställde hon sig och bakade tårtor. Och  hon bakade limpa (surdegslimpa var hela mitt liv "mammalimpa" för mig). Och som så många andra så bakade hon på julen. Då blev det pepparkaksbak för hela grannskapet i vårt kök. Vi stod på pallar och trängdes med minikavlar och hade mjöl i halva ansiktet. Vi gjorde lussekatter i alla möjliga former, jag hade gärna så många russin som möjligt i mina. Vi byggde pepparkakshus med precision och alltid samma jakt på mintkyssar. Mamma älskade julen, hon älskade julbaket och det gör jag med. Jag började älska bakning i tonåren, möjligen i samband med ätstörningen, men jag tycker fortfarande att det är avkopplande att baka och mycket godare att äta det jag gjort själv. Och det hö...

När jag vaknade imorse var jag pigg och glad förutom en rinnande näsa. Det var skönt att känna att de fina stunderna kommer precis lika ofta som de tunga. De senaste veckorna har jag haft för mycket fokus på de tunga stunderna tror jag. Men jag hade trott att just idag skulle vara svårare eftersom det är mammas födelsedag. Kanske är den inte det eftersom jag förberett mig på den så länge, eller bara för att det är en ledig söndag och jag har tid för känslorna. Jag köpte ett ljus och choklad och åkte till en minneslund. För även om hennes grav just idag blir extra vacker med blommor så är det inte den plats jag minns henne på. Jag minns henne i hjärtat. Här där jag väljer att bo skapar jag oxå platser och stunder att minnas.  Som att tända ett ljus vid hennes foto i hallen. I hennes kläder och smycken som jag ärvt. I bladhalsbandet hon fick på 50-årsfesten. Tårarna rann när jag satt där i minneslunden. Det kändes orättvist att jag inte kunde ta upp telefonen och ringa till...

Kristaller  med Laleh.  När jag hör den här låten ser jag kyrkan på mammas begravning. Jag ser varenda blomblad som en av hennes kristaller. Men jag saknar orden om henne, för vi har ju så många där som kände henne ändå, men ingen av oss sa någonting till varandra. Första gången jag hörde den här låten var jag ute i skogen.  Jag satte mig i mossan och grät. Det blev så starka minnen och känslor. Nu hör jag den och ler, gråter lite och minns mycket. Kristallerna blir de minnen hon lämnat kvar.  Alla små bitar av mamma som vi som står kvar får försöka se en halvdan reflektion av helheten i. Jag är tacksam för att Laleh satt ord på sin smärta och att jag återigen har lättare för min egen när jag ser att jag inte är ensam. Det finns fler som varit med om det här. Fler som har ont. Men det är klart, bara jag har det precis som jag. Bara jag lever mitt liv. Men vi kommer alla förlora människor vi älskar. Vi kommer alla rasa ihop och gråta, skrika och öns...

Idag bar jag henne i mina armar,  sänkte ner urnan i jorden och släppte en ros i graven. Nu har hon en plats. En plats som vi kan gå till och prata. Det är lättare att prata när jag påminns om henne, och graven är en tydlig plats där hon verkligen påminner mig om allt som varit och allt jag har kvar. Tidigare på dagen regnade det, himlen var riktigt grå. Men när vi kom fram till kyrkogården blev det strålande sol, så klart. Om mormor sprack fram mellan molnen vid sin urnsättning är det självklart att mamma gav oss både sol och värme. Det finns inte en chans att hon skulle låtit oss stå där i regnet. Nu finns det en minnesplats för oss som är kvar, en gravsten och en viloplats för hennes kropp. Det är skönt att veta när jag inte känner henne omkring mig. När jag har svårt att känna hennes kärlek i mitt eget h...

Jag har gjort saker idag. Fast jag helst hade velat gömma mig under täcket framför ett TV-serie maraton. Men jag har orkat mig ut (belönades med ett grönt kort i klättring också!). Små saker tar mycket energi från mig, ofta märker jag det inte förrän jag har samlat ihop så mycket att jag känner mig helt genomtrött. Framförallt försöker jag låta bli att falla tillbaka i gamla tankemönster och beteenden. Det är tungt, svårt och tar både tid och energi. Men jag vet att det är enda vägen för att ta mig igenom det. Jag vill göra det här. Jag väljer att göra det här. Trots att det är tungt. Jag är stolt över mig själv som ser vad jag behöver och jobbar för att kunna ge mig själv vad jag behöver. Jag är glad att det finns människor som bryr sig om mig, hjälper mig upp och lyssnar. Jag ...

Idag försöker jag hålla huvudet ovanför vattenytan och inte tvinga mig själv att göra något jag inte vill eller orkar. Jag vill lyssna till kroppen och känslorna och våga vara i det jag känner. Det är svårt och tungt. Till slut tog jag mig ut i solen och körde lite yinyoga och meditation och fick sällskap av en envis och vacker blå fjäril. Det får ta emot, det får vara jobbigt. "It hurts because it matters" som John Green sa. Och allt är inte bara hemskt. Jag har en pojkvän som överöser mig med kärlek och just nu bakar kakor i vårt gemensamma kök. Jag kan yoga utomhus i sällskap av fjärilar, den du! Jag orkade gå en promenad och jag har lyssnat på ett sommarprat som har öppnat mina ögon lite mer idag. Så livet fortstätter och livet är fint. Det är grunden i allt, livet är fint. Jag lever bara lite genom en kuliss just nu. 

Jag hade tänkt att jag skulle skriva varje dag, men det har inte blivit så. Har försökt att skriva men hejdar mig själv innan det blir något. Just ikväll är jag rastlös, med massa känslor som jag inte vågar känna. Så jag försöker skriva dem för att de ändå ska finnas. Det händer något med känslorna när de uttrycks till andra människor, då finns dem på riktigt, inte bara i mitt huvud. I mitt huvud finns just nu skam över att jag inte vågar känna sorgen, ensamheten och rädslan. Min hjärna, min kropp, hela mitt jag har i många år varit van vid att jag måste skämmas för det jag känner. Känslorna har varit så stark kopplade till hemligheter och destruktiva beteenden som jag både ville att omvärlden skulle och inte skulle se på samma gång. Att jag är ledsen över att mamma har dött är fullt naturligt, sorgen är naturlig, självklart och hela den grejen. Men jag är rädd för jag känner mig så fruktansvärt ensam. För mamma var ändå en trygghet. Det var hem till mamma jag åkte när jag inte v...

Vad jag vet om buddismen och hinduismen är att vi inte äger något. Inte ens våra kroppar. Då finns det inget att förlora, för inget har varit vårt.. Så det enda vi kan göra är att ge, kärlek, omtanke och ännu mera kärlek. Älska och låt det gå, love and let go. Det sägs vara hur vi går igenom livet. Och det är ju så, vi äger inte ens luften vi andas. Vi har inte våra kroppar, de består av molekyler och atomer som ständigt byts ut och förändras. Vi är inte ens samma fysiska personer nu som vi var för en kvart sen. Det betyder inte att människor inte är viktiga för oss eller att saker inte kan vara en tröst eller en glädje. Men som vi lever nu får ofta kroppar och saker en mycket större betydelse än varelser och naturen. Det finns ingen plats på jorden som gör mig så lugn som bredvid en sjö, eller vid havet. Där vågorna ständigt byts ut och jag vet att det lugna, och stilla både kan bli våldsamt och mörkt eller stenhårt och kallt. Då känns det lättare att jag också är sådan, att kä...

Det är lätt att lägga all energi på en dag som igår. Att förväntas vara glad och att vilja vara glad tar tid och energi. Idag är jag trött, samtidigt har jag svårt att sitta still. Har hälsat på hästar, promenerat med min älskling vid havet, försökt lösa korsord och göra ingenting. Tiden står så lätt still när det blir sommar. Men ändå inte. I vanliga fall skulle en sådan här dag göra mig glad och fylld av energi. Nu tar energin slut fort och jag är inte alls så glad som jag känner att jag "borde". Flera gånger idag har jag tänkt att jag vill ringa mamma och berätta hur vackert det är hät, höra om hennes midsommar och bara höra hennes röst. Jag föreställer mig att hon skulle bli så glad för att jag är på en plats som har allt jag tycker om. Jag tänker mig att hon s...

Det är en tung dag idag. Det är mormors födelsedag, en av de sista gångerna jag träffade mamma var på mormors begravning i mars. Midsommar brukade ofta betyda att vi firade födelsedag för någon i släkten också. Mamma älskade midsommar. (Jag tror till och med att hon älskade stressen innan sommarlunchen var framdukad.) Hon samlade oss på midsommar. Vi firade ofta tillsammans, hela släkten. Jag kan se henne framför mig, i sommarklänning, i solen, med ett glas punch och en tårtbit i handen. Midsommar betydde ledighet. Hon firade verkligen in sommaren och njöt av varje sekund. Jag saknar henne idag. Och jag önskar att hon får se att vi firar sommaren och minns henne idag.

Jag vill så gärna skriva att jag haft en fantastisk helg, att min 25-års helg blev suverän. Men det går inte. För det var en fin helg, med människor jag älskar och vill ha i mitt liv. Men det gjorde så ont att mamma inte var med, så ont att jag inte hunnit berätta och fråga allt jag ville, så ont att hon inte fanns för att ge mig en kram. Men jag orkade inte ha ont i helgen, så jag lät bli att känna. Tryckte undan i en låda långt in och stängde den med lås och kedja. Jag har jobbat för hårt de senaste åren för att tillåta mig själv att låsa undan känslor för länge, så den lådan sprängdes upp någon gång efter helgen och idag finns den. Sorgen. Den där som gör ont, förlamar och bromsar skriket i halsgropen. Det känns omöjligt att navigera sorgen, att hantera den, förstå och acceptera den. Det ska inte vara så här. Så jag äter min frukost framför TV:n klockan halv två, för jag sov hela förmiddagen, det har jag inte gjort sen jag var tonåring tror jag. Energin kommer tillbaka. Men i...

Hade allt varit som vanligt nu så hade jag skickat en blomma till mamma idag. Jag hade ringt henne för att prata en stund och berättat att vi haft strålande sol och jag gått i sommarklänning. Hon hade berättat om sina balkongblommor, om hur det gick med löprundan hon just börjat med. Om hennes jobb, kollegor och elever som alltid förgyllde eller irriterade hennes dagar på olika sätt. Hon hade skrattat åt att jag försökt gömma mig från brännbollsyran hela helgen och lyssnat på mina sommarplaner. Vi hade pratat om min födelsedag, jag hade berättat om mina planer och frågat om hon fått min önskelista (det hade hon inte, det mailet glömde jag skicka). Jag skulle skrivit på Facebook och Instagram att hon är världens bästa mamma och att hon i många år varit både mamma och pappa för mig. Nu har den möjligheten tagits ifrån mig. Blommorna har skickats till oss. Vi delar saknaden med många och framförallt med varandra. Jag har systrarna kvar. På något sätt tar vi oss igenom även de här...

Att mamma dog en solig dag med känsla av sommar och blommande vitsippor kan nästan inte bli mer perfekt. Jag vet inte hur hon dött, men jag vet att allt som är kvar är en kropp. Mamma, min fantastiska, bristfälliga, otroliga mamma, hon är överallt omkring mig. Hon finns i bäcken där jag klättrar över stenarna. Hon finns på ängarna täckta med vitsippor. Hon finns i solen som värmer morfars kind på äldreboendets innegård. Hon har inte lämnat oss, mer än någonsin finns hon runtomkring oss och hjälper oss att stå ut, andas och fortsätta leva. Det blir lättare att andas, fungera och tänka ju fler dagar som går. Jag låter det ta tid. Låter minnena blomstra och försöker minnas hennes röst, hennes kramar, hennes doft. Hon finns kvar, allra mest i mitt hjärta.

Jag klarar mig inte utan min familj

Mamma på Blue Lassi, en av många höjdpunkter i Varanasi, Indien.

1. SOLEN En timma i solen gör mig pigg. En dag i solen gör mig glad. En vecka i solen gör mig lycklig. En månad i solen gör mig euforisk. Batterierna laddas upp och det känns helt ok att sitta och vänta på maten i 45 minuter, solen lyser ju därute!  2. TAJ MAHAL I ett land som förbjudit homosexualitet är en av de största landssymbolerna en kärlekssymbol och gravplats tillägnad en kvinna och inte en plats för att övertyga omvärlden om männens storhet. Ta tillbaka lite av det tankesättet världen över och låt kärleken finnas oavsett hur den ser ut. 3. KLOKA ORD Farfar svarade i telefonsvararen med någonting som: "Jag vet vem jag är om bara du kan tala om vem du är". Ungefär så tänkte jag när jag såg den här på en husvägg i Mumbai.  Håll huvudet kallt! 4. KAOS Mellandagsrea på Drottninggatan får min puls att öka och jag vill helst gå åt andra hållet. Men kaoset gjorde det lätt att stanna upp, det fanns för många riktningar för att ...

Första dagarna var vi i Dehli, väldigt trötta och segade runt i lite jet-lag dvala. Staden är enorm och vi åkte en guidad tur så vi såg nog det mesta men förstod inte alls var vi var. Därifrån tog vi nattåg till Varanasi. Precis så magiskt och praktiskt som man kan tänka sig, vaknar på morgonen och svajar ut till hålet i golvet som är toalett och sitter sen och tittar ut över ett helt nytt landskap en timma försenade tillsammans med tre generationer indisk familj. Som turister sticker vi självklart ut och indier är hjälpsamma, det är inte alls svårt att få en guidad tur över vad som helst, svårare är det däremot att säga nej och inte bli medragen till varenda butik som säljer sjalar och saris. Indien är smått kaotiskt med det är lätt att älska kaoset. Idag stötte vi på de första kossorna, som fattades i Dehli. Här trängs kossor, tjurar, rikshaws, människor och bilar på trånga gränder och gator. Tutandet har kanske ett budskap men handlar ofta om att det saknas trafikregler och det gäl...

Min syster  Anna  formulerade detta till mamma idag: Idag är dagen som jag tycker att du ska vara tacksam över... 1. Du bor inte längre i en backe som påminner om en bortglömd dal som aldrig plogas, sandas eller uppmärksammas. 2. Du får numera posten direkt i brevlådan och överhuvudtaget eftersom postbilen inte längre behöver trassla sig fram mellan diverse vallar och snötäcke mellan ditt hus och grannarnas hus. 3. Detsamma med sophämtningen. 4. Ingen behöver salta den där trötta trätrappan med salt som varje år verkar ha tagit slut förra året! 5. Tack vare punkt 1 finns det ingen vall som någon i familjen måste ut och panikartat skotta bort minst två gånger om dagen (om det mot förmodan plogas). 6. Det elektriskt uppvärmda golvet i hallen är inte fullt med blöta jackor, vantar, mössor eller täckbyxor eftersom inga av döttrarna är ute och åker pulka idag! Det ironiska i sammanhanget är att vägen vi bodde på förr hette SNÖVÄGEN!  Tacksam som tusan att jag i...

Det råkar vara så att jag har världens absolut bästa familj! Jag älskar er.