Man måste gå mot strömmen för att hitta källan

Att gå mot strömmen och göra det ingen annan gör brukar vara ett framgångskoncept. En inställning som ska hjälpa oss att bli bättre i livet, som människor, anställda, studenter, vänner.
Jag undrar vad som då händer med gemenskapen. Var tar vi vägen i oss själva när vi alltid söker vår egen väg bort från alla andra? När vi går där ingen annan gått förut och ständigt kikar över axeln för att vara säkra på att vi går rätt väg. För det är trots allt viktigt att inte sticka ut för mycket från mängden.

Varje människa har ett syfte, en mening i livet. Det tror jag på. Men ingen människa är en ö. Vi lever i samhällen, kommuniteter och grupper där vi kan dela tankar, känslor och upplevelser med varandra. I mötet med andra människor växer vi och förvandlas vi till de vi innerst inne är. När jag sitter i en stunds tystnad med en vän känner jag en trygghet och tillhörighet som jag inte kan uppleva själv. När jag går på gudstjänst upplever jag en gemenskap, en tillhörighet och en känsla av trygghet, bland människor jag inte känner eller träffat tidigare. Där vi samlas tillsammans för att landa en stund i stillhet kan vi utvecklas i trygghet.
Kanske är det inprogrammerat i oss sen stenåldern, att vi hjälper varandra att finna vila vid en lägereld på savannen. Turas om att hålla vakt så alla får tid för vila och återhämtning från vilddjur och faror. Då behöver vi gruppen omkring oss.

Längst in i oss själva, innanför strömmen av tankar, tvivel och osäkerhet finns källan till de vi är. Att gå mot strömmen för att hitta källan handlar inte om att gå emot alla andra, utan om att lyssna inåt. Vi behöver en tillhörighet, en känsla av sammanhang där det är ok att göra fel och gå en väg som är både krokig och jobbig, där strömmen sätter upp ett motstånd. Då kan vi i vetskapen om att vi är trygga hos andra få sitta stilla och lyssna till källan i oss själva.

Taizé (c) Emma Thorell Stårsta