De som kom först

Jag såg Suffragetterna i helgen, och lämnade biosalongen upprörd och stärkt. Det är häftigt att se kvinnor på skärmen, kvinnor som tar plats och vägrar nöja sig med den lott i livet som de fått tilldelat sig av männen. Framförallt när jag upplever att väldigt många i samhället tycker att feminismen har gått för långt.
Det första jag möttes av när jag loggade in på facebook på kvällen var uppdateringar om sexuella trakasserier i Kungsträdgården. Där diskussionen förskjutits till att handla om killarnas etnicitet istället för det faktum att de är killar som kränker och trakasserar tjejer. Läs Oisin Cantwells krönika om det här.
Den andra nyheten var att Taiwan valt sin första kvinnliga premiärminister. Hundra år efter att kvinnor fängslades för att de ville få rätt att rösta är det alltså fortfarande en nyhet att kvinnor blir politiska ledare.

För hundra år sedan slogs kvinnor i Storbritannien bokstavligen på gatan för sin rätt att påverka demokratin och få rösta. Förra året tilläts kvinnor för första gången rösta i kommunalval i Saudiarabien. Den som säger att feminismen har gått för långt lever i en utopi. 

Suffragetterna gjorde mig upprörd av alla de uppenbara skälen, gråtande barn, kvinnor som utnyttjas, inte blir hörda, män som anser sig få ta plats bara för att de är män. Samtidigt stärktes jag när jag insåg vilka enorma resurser kvinnor i hela världen besitter och hur många det är som är banat vägen redan. Vi står inte ensamma och vi kan göra så mycket tillsammans. Den feministiska kampen, rörelsen, övertygelsen har kommit långt, men det är ändå långt kvar att gå och nu behövs männen. 

Män som kliver fram och stöttar kvinnor, som kliver ner från sina höga hästar och ger plats till kvinnorna. Vi har slagits länge, men vi kommer uppenbarligen inte fram innan ni ger oss den plats som är vår.