I exist as I am - that's enough!

Träningen är ett konstant gissel för mig. Det är stark kopplat till självföraktet och kroppshatet men ändp älskar jag det. Eftersom jag levt länge utan att på riktigt känna efter vad som finns under hakan är det svårt att lära mig hur kroppen verkligen känns. För de flesta människor är träning något kul, kanske lite segt att ta sig iväg på, men helt ok för man mår ju så bra efteråt och man kan ju faktiskt äta en kaka till om man ändå ska eller har tränat. För mig och många mer eller mindre ätstörda är träning ett måste, något som måste göras för att få äta och i mitt fall något jag måste göra för att tro att jag må bra. När jag tränar känner jag att kroppen fungerar, håller ihop och är stark. Då har jag den kropp jag vill ha. Men jag känner inga endorfiner, knappt något adrenalin. Jag är sällan nöjd med mina träningspass eftersom min prestationsnivå är för hög för mig själv. I höstas försökte jag planera in ett för min del ouppnåeligt antal träningspass per vecka för att från början va...

Före jul började jag tänka att jag kanske skulle ta med mig någon och åka till England för att se FUN. Tyvärr tog biljetterna slut, fort! Men i maj kommer FUN. till Gröna Lund! Tänk så bra det kan bli! Å nu kan ju alla härliga vänner hänga med!

Genialisk film på flera nivåer. Det är en sådan film som jag sett säkert tio gånger, men alltid hittar nya saker i. Han lever i 2004 och hon i 2006. De förälskar sig i varandra, men har aldrig träffats. Onekligen en tvist på internetdejtande! Filmen är full av scener som skickligt illustrerar avstånden emellan de. När de sitter på Kates födelsedagsfest och pratar rör de händerna på samma sätt men lite förskjutet, när den ena öppnar händerna så flätar den andra samman fingrarna som för att spegla att de just då är på fel plats, det stämmer inte där och då. De kommunicerar via brev, men vi som tittare får uppleva det i form av dialoger på en parkbänk (varsin bänk 5 meter i från varandra för att illustrera avstånden), på ett café (varsitt bord, 2 meter ifrån varandra). Avståndet är alltid där, men ändå är de så nära. Liksom huset, där man alltid ser vattnet, men inte kan nå det. De saknar bron eller bryggan ner till vattnet och varandra. Det är poetiskt och vackert med två av mina fa...

På måndag om två veckor börjar jag jobba på Lundskolan igen! Med en annan barngrupp än sist men med "gamla" kollegor! Jag ser fram emot det här massor. Kollegorna tog emot mig med öppna armar idag och jag känner att våren kommer bli hur bra som helst. Det blir skönt att få struktur och vardag igen.

Det är skrämmande att lära känna sig själv på nytt. Och det gör att jag blir så fokuserad på mig själv. Kanske kan jag snart vara så balanserad i mig själv att jag kan hantera problem på ett sunt och hälsosamt sätt och istället lägga energi på hu jag vill leva mitt liv. Lägga energi på världen runt omkring i mig och vara en del av den istället för att betrakta den utifrån. Jag kommer inte förändra den jag innerst inne är, jag ska bara hitta tillbaka till vem det är. En gång sa en person till mig att jag var som en lök, vi plockade liksom bort ett lager i taget, och hon undrade vad som fanns längst in. Nu börjar jag närma mig svaret... att det är jag... men ett jag som måste tas om hand resten av livet.

Källa Malin  lade upp den bästa bilden jag sett på länge om träning och mat! Yeah! Plus att den är härligt rosa!

Perfektionismen är kantigare än Lugnet  Självföraktet passar inte ihop med Kärleken  Skammen tvingar bort Stoltheten och Styrkan  Hatet törnar med vassa hörn mot det vackra ordet Förlåt  Ångesten klamrar sig fast just där Nyfikenheten vill vara 

And now it's time to build from the bottom of the pit Right to the top Don't hold back .... .... It's time to begin, isn't it? I get a little bit bigger, but then I'll admit I'm just the same as I was Now don't you understand That I'm never changing who I am It's time

Jag har helt klart världens bästa familj! Eftersom jag behöver hjälp med min vardag och mitt ätande byter jag och Linnea plats, hon flyttar in i min lägenhet och jag flyttar hem till mamma.  Så ska vi bo några månader i vår och när jag flyttar hem igen hoppas jag att jag är frisk! Det här känns bra, nu när jag svalt min stolthet. Det får mig att ytterliggare bestämma mig att jag ska bli frisk, helt och hållet!

Det är dags för mig att bli frisk på riktigt. Jag längtar till den dag då jag kan stå på egna ben, kan köpa en hamburgare på stan för att jag är hungrig. Kan äta kakor för att jag vill och låta det öppnade paketet ligga där i veckor och bara vara öppnat. Att inte blir glad varje gång det dyker upp en positiv tanke utan istället veta att de positiva tankarna är min vardag. Jag är på väg dit, det kan hända att jag har några av de jobbigaste veckorna framför mig. Men jag tar stormsteg. Idag ska jag börja äta lite lätt ångestladdad mat, kanske dricka lite oboy? Utan att ha tagit en långpromenad innan, jag förtjänar det här enbart för att jag är jag! Och jag är underbar!

Hemma igen efter en vecka när jag mått rakt igenom bra. Med några av mina finaste vänner har jag upplevt det mesta i Sveriges vackraste by. Jag kommer hem och möter min mindre vackra vardag i det grådaskiga Stockholm med både kraft och energi. Tack för skratt, kramar, glädje, skidåkning och som väntat: KAOS! Ni är bäst!