Belibers
Vad är det dessa Belibers gör som provocerar så? De beundrar en snygg 19-åring som kan sjunga och dansa. Det är inget brott, och det har hänt förut. Trots det skrattas de åt dessa unga människor. De ska gång på gång förklara varför de känner som de gör.
Som redan sagts av många, men tål att upprepas; Fotbollsfansen som gallskriker och kastar sig runt varandra på läktaren under en match, eller som gråter floder vid förluster, de skrattas det inte åt. De förväntas bete sig så. Men när tonåringar skriker efter deras idol, då ska de pekas ut och smutskastas.
Hanna Fahl reagerade på NRJ's wake-up call till Sofia, med rätta. Det var småaktigt och onödigt gjort. Jag kände igen mig i Sofias reaktion. Eftersom jag alltid har varit en Harry Potter nörd. Jag har köat kalla nätter, gråtit flera gånger ner i böcker, köpt kläder, prylar och skrikit mig hes på premiärer. För det gör man som tonåring. Jag skrek mig hes på alla möjliga konserter och events som inte hade med Harry Potter att göra också, där det bara var underhållning eller snygga killar på scen.
Jag läste att: "Önskan att ryckas med tillsammans med andra och dyrka utan reflektion är mänsklig." Det gäller alla människor, och förklarar alla tillfällen då hela folkmassor skriker samma sak, därför att känslan av att vara tillsammans med så många andra, blir enormt starkt. Lägg till detta att man som tonåring söker efter en stadig punkt i livet. Någonting som kan ta emot alla känslor, tankar och upplevelser och när man väl hittar detta är man riktigt hängiven, just då. För den stadiga punkten kan variera snabbt, vissa Belibers kommer vara det länge, andra kommer kanske lämna det bakom sig och dekorera väggarna med andra posters om något år. Oavsett vilket så låt de vara tonåringar, fortfarande inte riktigt vuxna. De stör väl egentligen ingen annan? De söker efter vuxenlivet, det som skrämmer skiten ut de flesta. Ta hand om dem och stötta dem istället för att trycka ner dem.
För min del så finns Harry Potter dyrkan kvar och den hjälper mig att hitta fokus, glädje och tröst i livet, fortfarande och troligtvis i många år till.
Som redan sagts av många, men tål att upprepas; Fotbollsfansen som gallskriker och kastar sig runt varandra på läktaren under en match, eller som gråter floder vid förluster, de skrattas det inte åt. De förväntas bete sig så. Men när tonåringar skriker efter deras idol, då ska de pekas ut och smutskastas.
Hanna Fahl reagerade på NRJ's wake-up call till Sofia, med rätta. Det var småaktigt och onödigt gjort. Jag kände igen mig i Sofias reaktion. Eftersom jag alltid har varit en Harry Potter nörd. Jag har köat kalla nätter, gråtit flera gånger ner i böcker, köpt kläder, prylar och skrikit mig hes på premiärer. För det gör man som tonåring. Jag skrek mig hes på alla möjliga konserter och events som inte hade med Harry Potter att göra också, där det bara var underhållning eller snygga killar på scen.
Jag läste att: "Önskan att ryckas med tillsammans med andra och dyrka utan reflektion är mänsklig." Det gäller alla människor, och förklarar alla tillfällen då hela folkmassor skriker samma sak, därför att känslan av att vara tillsammans med så många andra, blir enormt starkt. Lägg till detta att man som tonåring söker efter en stadig punkt i livet. Någonting som kan ta emot alla känslor, tankar och upplevelser och när man väl hittar detta är man riktigt hängiven, just då. För den stadiga punkten kan variera snabbt, vissa Belibers kommer vara det länge, andra kommer kanske lämna det bakom sig och dekorera väggarna med andra posters om något år. Oavsett vilket så låt de vara tonåringar, fortfarande inte riktigt vuxna. De stör väl egentligen ingen annan? De söker efter vuxenlivet, det som skrämmer skiten ut de flesta. Ta hand om dem och stötta dem istället för att trycka ner dem.
För min del så finns Harry Potter dyrkan kvar och den hjälper mig att hitta fokus, glädje och tröst i livet, fortfarande och troligtvis i många år till.
Kommentarer
Skicka en kommentar