Kropp och träning


Att berätta för andra om sina problem med vikten, hälsan och därmed också sina matvanor och andra beteenden som är kopplade till detta innebär att öppna en dörr till ett inre rum som tidigare har varit stängd. - Prästmangan
Magnus beskrivning av hur det är att vara överviktig stämmer med hur det är att ha en ätstörning. Alla överviktiga är behöver inte vara ätstörda och alla ätstörda är inte underviktiga. Men skammen är samma. Att man på något sätt har misslyckats leva upp till det som vi i vårat samhälle säger ska vara så enkelt.
Vi har skapat ett samhälle som inte accepterar skillnader. Det är inte ok i samhället att vara överviktig, underviktig eller att inte passa in i normen. Det här är inte nytt, men fortfarande lika aktuellt. Hur har vi skapat ett samhälle som går ut på att vi konstant ska forma om oss för att passa in i "barbiebilden" av vad som är accepterat? "Det är ju bara se till att man tränar mer än man äter, input vs output."
Skulle det vara så enkelt skulle jag inte skriva just nu och det skulle inte finnas hela industrier och tidningar som lever på att vi inte är nöjda med hur vi ser ut och att vi hela tiden ska träna mer, äta mindre och "komma i form". Det är skitsvårt att förändra sina matvanor, sina träningsvanor och sitt sätt att leva. Det är ingenting som vi borde ha rätt att hacka ner på varandra om. Men det gör vi, lyssna i personalrummet, i träningssalen. Jag reagerar så ofta på de som kan äta en kaka eftersom de ska träna. De som inte ställer sig framför spegeln, "för man vill ju inte se sig själv när man tränar". Alla de här kommentarerna gör mig illa, och det måste jag lära mig att leva med. Men jag tänkte att det är bra att berätta ändå. Jag har nämligen tänkt precis så där, men med tvång, ångest och självhat som sällskap. Det är giftiga, smittsamma tankar som vi måste sluta med. Det är ett djävla jantesamhälle, nu svär jag, jag hatar nämligen att det är så här. Men vi kan förändra. Vi kan sluta kommentera, bestämma oss för att tänka hälsosamt och uppmuntra de som försöker förändra, men inte be om ursäkt för att vi äter en bulle!
Igår tränade jag och blev så glad när jag tydligt märkte hur hälsosamma ledarna var. Den ena pratade med en motionär som med ett flin på läpparna skröt om hur många timmar han tränat på en månad och ville plocka poäng, ledaren sa istället att det är viktigt med vila också. Samtidigt pratade den andra ledaren med en kvinna som konstaterade att "man ställer sig ju inte framför spegeln direkt." Han svarade genast att "spegeln ska vara en hjälp i träningen, spegeln ska man inte vara rädd för."
Utan att de egentligen sa så mycket visade båda ledarna att träningen inte ska vara en tävling om flest timmar, eller något man gör för att straffa sin kropp eftersom den inte är så slank att man kan se den i spegeln. Framför allt vägrade de spinna vidare på trådarna som kastades ut, de trådar som så lätt kan spinnas vidare på till trassliga knutar av kroppsförakt och orimliga, onödiga dieter och träningsidéer. Där man glömt bort att hälsa och träning ska vara någonting man mår bra av, något som är högst individuellt.

För att vara ojante och sluta ännu mer positivt lägger jag till en bild på mig från igår.
Jag är snygg och glad! 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

På samhällets axlar.

Så mycket nytt