My life my lesson

Jag har sett My life, my lesson.
Det är en dokumentär om en dysfunktionell familj, en misshandlande pappa, döttrar som söker kontakt och en trasig mamma som försöker hålla ihop sig själv och familjen, men som inte lyckas hela vägen.
Filmen följer den äldsta dottern, Felicia i två år. Det gör ont i hela mig att se hennes smärta, att se hur mycket kärlek som finns i familjen fast den är så trasig, och det gör ont att se en ung tjej bli vuxen för fort och inte få det hon innerst inne längtar efter från vuxenvärlden.

Hennes historia är inte min, men alla som har vuxit upp med frånvarande föräldrar kan känna igen sig i saknaden och sorgen hon har efter sin pappa.

Så jag kan inte låta bli att gråta åt det hemska och det fula. Och jag tror att vi måste få gråta när livet är hemskt, när det är orättvist, elakt och bara känns för mycket. Då måste vi bryta ihop och gråta. Sen är det dags att bygga upp oss igen, och finns det ingen där då så måste vi försöka ge oss själva den kärleken. Om det så bara är en liten klapp på axeln, så måste vi ge det till oss själva. Det är enda vägen att ställa sig upp igen. Kärlek och medkänsla med sig själv, trots allt det hemska som har varit. Trots att samhället och kollektivet helst vill blunda för att det sitter en vass i tagg i foten på alldeles för många människor. Samhället och vuxenvärlden sviker gång på gång på gång.


Om vi orkar och försöker ge oss själva den kärlek som vi så desperat söker efter, då kanske det kan sprida sig till fler och vi kan vara en liten förändring i en liten del av världen. Då kanske samhället just här inte måste vara så blint för verkligheten. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vanliga bikinitjejer

Hogwarts pepparkaka

DU är vacker och stark