Flytande men inte alls ok

Jag har ett nytt mått. Förlåt till alla er som jag någonsin frågat om ni är ok. Ibland är ok för mycket.

Mitt nya mått är som en tiogradig skala i vattnet. Noll är längst ner på botten, och tio är simmandes runt i vattenytan, kanske till och med dyka in och ur vattnet. Då är det ok.
Ibland är jag under ytan, det är mörkare, tyngre och blötare. Men med lite syrgasmasker och snorkel kan jag klara att simma där också. Ibland tar jag mig upp med näsan över vattenytan, det är fem, mitt i skalan. Då kan jag andas, flyta i vattnet kan jag göra länge, väldigt länge. Över fem blir det när jag flyter på en luftmadrass, livboj eller simring, då flyter jag med, gör ingenting, men andas lättare.

Just idag ligger jag på luftmadrassen med en tung sten bredvid mig, det finns en risk att madrassen går sönder och jag sjunker neråt. Och det är ok.

Ni är väldigt många som simmar runt där bredvid mig, som kastar ut nya livbojar och luftmadrasser och som sätter er på botten med mig. Så jag kommer klara det här.

Det är bara det att när jag kliver ur vattnet och går upp på stranden är det så väldigt ensamt, för där finns hon inte med handduken, den varma kramen och fikat. Hon ligger inte solbränd på stranden med en kopp kaffe och skrattar åt att jag aldrig kommer upp ur vattnet.

Hon finns inte kvar i den formen.
Men hon finns. På alla andra sätt. Jag ska lära känna henne igen, men jag tror jag börjar i vattnet och ser hur hon ser ut där.