I exist as I am - that's enough!

När en människa är ledsen är det lätt att ta hand om, krama om och säga att det kommer bli bättre. Berätta att den personen är fantastisk och har så mycket att komma med i världen. Det är lätt att vara ledsen när en får omtanke och kärlek. När vi är lyckliga är det ganska lätt att dela det också, sprida bilder på bröllop, nyfödda barn, sommarkvällar och semestrar. Men allt det där emellan. Det spelar också roll, och det är precis lika viktigt. När jag är arg kokar jag och det skjuter åt alla håll, det är inte lätt att vara nära mig kan jag tänka men det är en del av vem jag är. När jag är förvirrad trycker jag undan det och blir rädd att bli påkommen eftersom jag inte vet vad jag håller på med, och det är också jag. Och när jag mår som jag gör nu, trött utan att kunna förklara varför då är jag också jag och behöver bli sedd. Jag är ledsen så det känns som en stor grå fallskärm som bromsar farten framåt och drar mig nedåt samtidigt. Det är vågor av sorg som gör mig matt, det är säkert...

En stund framför TVn med vin och jordnötter är perfekt efter den här dagen. Vi ska ut och vandra och gick ner i källaren för att hämta tält, sovsäckar och allt vi kan behöva. När vi kommer ner i källaren upptäcker vi att en hel del grejer är blöta och fuktiga. Vi ringer kvartersvärden som kommer dit och det visar det sig att vi har fuktskada i källaren, och att lådan med våra vinterskor har möglat. Det går lungt att säga att våra vinterskor inte är i sin forna form. Men det spelar egentligen ingen roll. Förhoppningsvis täcker försäkringen så vi kan köpa nya och annars så är det bara prylar. Det finns tusen andra saker i livet som spelar större roll. Att vi har en lägenhet med tak över huvudet, mat i kylen och möjlighet att ge oss ut i skogen när vi känner för det. Allt det är jag genuint t...

Idag bar jag henne i mina armar,  sänkte ner urnan i jorden och släppte en ros i graven. Nu har hon en plats. En plats som vi kan gå till och prata. Det är lättare att prata när jag påminns om henne, och graven är en tydlig plats där hon verkligen påminner mig om allt som varit och allt jag har kvar. Tidigare på dagen regnade det, himlen var riktigt grå. Men när vi kom fram till kyrkogården blev det strålande sol, så klart. Om mormor sprack fram mellan molnen vid sin urnsättning är det självklart att mamma gav oss både sol och värme. Det finns inte en chans att hon skulle låtit oss stå där i regnet. Nu finns det en minnesplats för oss som är kvar, en gravsten och en viloplats för hennes kropp. Det är skönt att veta när jag inte känner henne omkring mig. När jag har svårt att känna hennes kärlek i mitt eget h...