Urnsättning

Idag bar jag henne i mina armar,  sänkte ner urnan i jorden och släppte en ros i graven. Nu har hon en plats. En plats som vi kan gå till och prata. Det är lättare att prata när jag påminns om henne, och graven är en tydlig plats där hon verkligen påminner mig om allt som varit och allt jag har kvar.
Tidigare på dagen regnade det, himlen var riktigt grå. Men när vi kom fram till kyrkogården blev det strålande sol, så klart. Om mormor sprack fram mellan molnen vid sin urnsättning är det självklart att mamma gav oss både sol och värme. Det finns inte en chans att hon skulle låtit oss stå där i regnet.

Nu finns det en minnesplats för oss som är kvar, en gravsten och en viloplats för hennes kropp. Det är skönt att veta när jag inte känner henne omkring mig. När jag har svårt att känna hennes kärlek i mitt eget hjärta.