Känslor

När en människa är ledsen är det lätt att ta hand om, krama om och säga att det kommer bli bättre. Berätta att den personen är fantastisk och har så mycket att komma med i världen. Det är lätt att vara ledsen när en får omtanke och kärlek. När vi är lyckliga är det ganska lätt att dela det också, sprida bilder på bröllop, nyfödda barn, sommarkvällar och semestrar. Men allt det där emellan. Det spelar också roll, och det är precis lika viktigt. När jag är arg kokar jag och det skjuter åt alla håll, det är inte lätt att vara nära mig kan jag tänka men det är en del av vem jag är. När jag är förvirrad trycker jag undan det och blir rädd att bli påkommen eftersom jag inte vet vad jag håller på med, och det är också jag.
Och när jag mår som jag gör nu, trött utan att kunna förklara varför då är jag också jag och behöver bli sedd. Jag är ledsen så det känns som en stor grå fallskärm som bromsar farten framåt och drar mig nedåt samtidigt. Det är vågor av sorg som gör mig matt, det är säkert också stress och oro när skolan börjat och jag för sjuttioetfte gången intalar mig själv att den här gången vill jag inte bränna ut mig. Den här gången vill jag se vad som händer innan det gått för långt. Varje gång lär jag mig lite, lite mer. Det är många känslor och de är svåra att uttrycka, för hela tiden finns rädslan som säger att det inte är på rätt sätt, inte är tillräckligt av något (vad det är har jag ingen aning om).
Jag har ingen universallösning på mina problem, inte något sätt att rädda världen. Men jag är övertygad om att det bara är upp till mig att lyssna, känna efter och vara i den känslan jag känner just nu. Oavsett hur jag blir bemött från omvärlden. För ingen annan kommer ge mig det jag behöver om jag inte först ger det till mig själv. Ger jag omtanke till mig, vill jag ge det till andra och då får jag det av andra. Cirklarna är många och stora.

Känslorna är svåra, läskiga och som alltid livsviktiga.

Våga älska. Känna. Skrämmas. Andas. Glädjas. Skratta.

Leva fullt ut.