Kärleken och avslut

Det var julavslutning på skolan igår. En perfekt stund att fundera på vad vi gjort och lärt oss i år. Hur vi utvecklats och vad vi vill ha mer av nästa år. Sista terminen!
Det kändes vemodigt in i själen att det var slut, men också så otroligt fint att få samlas och tacka varandra för att vi skapar en lärande miljö. Eftersom vår skolas huvudman är en kristen församling så har vi vår avslutning i kyrkan. Vi lyssnade på julevangeliet, bad en bön och tackade av de som slutade. Jag rös av så mycket. Bilden av det lilla, lilla barnet i krubban. Som är som det lilla barnet i mig, hjälplöst och i behov av så mycket kärlek. Men som också bar så mycket kärlek och bara längtade att få berätta för människor om allt det vackra vi har inom oss. Jesus som förstod så mycket, mycket mer av det jag nu äntligen börjar se. Det viktiga är kärleken, att älska sig själv och älska sin nästa. Även den nästa som gör dig illa ibland, eller som inte alls gör som du vill.
Det kände jag i musiken, i sångerna som öppnade hjärtat. När mitt hjärta var vidöppet och bara ville insupa och sprida kärlek börjar vår fina präst prata om saknaden efter de som inte är med oss den här julen. En av eleverna sjöng Carolas Vintersång och jag grät floder. Det var längesen jag grät så mycket och det var skönt. Skönt att få ord på saknaden, på det jag känt i december och haft svårt att sätta ord på. Många gånger har jag velat ringa till mamma, prata och höra hennes röst. Men jag vet att hon inte svarar, att jag får prata med henne på andra sätt. Så ibland kanske inte saknaden får nå hela vägen. Och då kan musiken och andras ord läka.
Att gråta är härligt. Det är skönt att rensa ut och lätta på trycket. Och det är skönt efteråt när tårarna runnit klart, jag finns kvar och vet att kärleken är anledningen till att jag gråter.

"Änglarna ger oss hopp och tro
Sjunger om fred på vår jord
Han som gud aldrig övergav
En stjärna lyser så klart."

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En sommar som ger skäl att fira!