I exist as I am - that's enough!

Det finns en röst i mig, som har fått mig att fungera i många år. Den berättar att jag inte är tillräcklig och att jag alltid kan lite mer. Det är en jättebra röst som jag är tacksam för, för den får mig att utvecklas, utmana och försöka se utanför ramarna. Men den behöver begränsas av måttfullhet och lagom. Den andra rösten som berättar att det räcker, det är ok. Att det är alldeles lagom att ta en promenad, inte bestiga ett berg. Att det är jättebra att köra en diskmaskin, inte storstäda hela köket. När jag mår sämre blir jag osäker på vad som är tillräckligt, så jag försöker försäkra mig genom att bygga en marginal, och göra lite mer, så att ingen annan ska kunna slå ner mig, för min lägsta nivå SKA vara så hög att jag klarar av andras kritik. Så mina egna krav blir högre, högre och högre. Överallt, samtidigt. Då tappar jag också förmågan att prioritera. Jag klarar inte av att göra lite lagom mycket skolarbete, laga lagom avancerad mat och gå ut i en kvart för att jag mår bra ...

Ett tag förstod jag inte vad folk menade med att stå med telefonen i handen och vara på väg att ringa den som dött. Så medveten är ju jag ändå att jag inte kunde ringa mamma. Men den här veckan har jag tänkt höra av mig till henne flera gånger varje dag. Jag har pratat om henne också, kommit på mig själv med att säga är, istället för var. Varje gång jag inser att jag inte kan ringa henne, sjunker jag lite längre. Det går över. Men det gör ont. Jag har nog känns alla känslor som går att känna den här senaste tiden. Varit trött, ledsen, förvirrad, stressad, lycklig, taggad, glad, nyfiken och förväntansfull. Så jag har velat prata med henne och inte kunnat. Jag har varit på en gymnasieskola och jobbat från cafeterian hela veckan. Kan vara den minst rofyllda platsen för skapande, men den mest fantastiska platsen för häftiga möten. En plats som stressar upp mig fort däremot. Så jag har behövt påminna mig själv om att backa undan. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Jag h...