Upp och ner i livet

Ett tag förstod jag inte vad folk menade med att stå med telefonen i handen och vara på väg att ringa den som dött. Så medveten är ju jag ändå att jag inte kunde ringa mamma.
Men den här veckan har jag tänkt höra av mig till henne flera gånger varje dag. Jag har pratat om henne också, kommit på mig själv med att säga är, istället för var.
Varje gång jag inser att jag inte kan ringa henne, sjunker jag lite längre. Det går över. Men det gör ont.

Jag har nog känns alla känslor som går att känna den här senaste tiden. Varit trött, ledsen, förvirrad, stressad, lycklig, taggad, glad, nyfiken och förväntansfull. Så jag har velat prata med henne och inte kunnat.
Jag har varit på en gymnasieskola och jobbat från cafeterian hela veckan. Kan vara den minst rofyllda platsen för skapande, men den mest fantastiska platsen för häftiga möten. En plats som stressar upp mig fort däremot. Så jag har behövt påminna mig själv om att backa undan.
Ibland går det bra, ibland går det mindre bra.

Jag har helt fantastiska människor omkring mig som stöttar mig, pushar mig och håller mig uppe när det behövs. En kram, ett telefonsamtal eller ett fb-meddelande kan få mig att le och vända dagen.

När jag vaknade imorse var jag så trött att jag helst ville dra täcket över huvudet och stanna i sängen. Men jag tog mig upp, stannade till en stund på yogamattan och checkade in kroppen.
Några timmar orkade jag i skolan, och nu somnar jag snart i soffan.
Det är ok.

Allt är ok.