Tillräckligt lagom lite

Det finns en röst i mig, som har fått mig att fungera i många år. Den berättar att jag inte är tillräcklig och att jag alltid kan lite mer. Det är en jättebra röst som jag är tacksam för, för den får mig att utvecklas, utmana och försöka se utanför ramarna. Men den behöver begränsas av måttfullhet och lagom. Den andra rösten som berättar att det räcker, det är ok.

Att det är alldeles lagom att ta en promenad, inte bestiga ett berg. Att det är jättebra att köra en diskmaskin, inte storstäda hela köket. När jag mår sämre blir jag osäker på vad som är tillräckligt, så jag försöker försäkra mig genom att bygga en marginal, och göra lite mer, så att ingen annan ska kunna slå ner mig, för min lägsta nivå SKA vara så hög att jag klarar av andras kritik. Så mina egna krav blir högre, högre och högre. Överallt, samtidigt.

Då tappar jag också förmågan att prioritera. Jag klarar inte av att göra lite lagom mycket skolarbete, laga lagom avancerad mat och gå ut i en kvart för att jag mår bra av det. Istället överväldigas jag av allt jag vill, behöver och "borde" orka. Samtidigt som det dåliga måendet faktiskt gör att min kropp behöver vila. 

Så jag hamnar i soffan med mackor till middag. Vilket är ok. Det är bra, jag äter (mer än bara choklad) och jag vilar.

Den här rösten visar sina baksidor när det blir så här. I flera veckor har hon pushat mig att hålla ihop och orka, fast jag själv försökt lite svagt att säga ifrån.
Och när jag nu känner att jag måste andas ut och bara vill lägga energi på "bare necessities" då är hon där och viskar att jag "borde" kunna mer. Hon är nog min eviga följeslagare och en dag blir vi vänner.
Jag ska ta henne i handen och visa henne att hon är viktig, men inte alltid och inte överallt. Hon ska få komma fram när jag behöver en spark i baken, inte när jag längtar efter vila och återhämtning.

Om hon nu inte kan lära sig att säga: "Bra Emma, vila en halvtimma till. Du klarar det!"