Rå känslor och universiell kärlek

Snart är det ett år sedan mattan rycktes undan från mina fötter. Det har varit ett helt sjukt år. På en del sätt faktiskt ett av de bästa åren på länge, och på en del sätt ett av det absolut värsta. För ingenting varar för evigt och ingenting är konstant. Jag har gråtit, saknat, svurit och sörjt. Jag har blivit trampad på, nedtryckt och kämpat för att hitta mig själv. Jag jobbat som ett djur för att lyssna på mig själv och jag har varit bättre än någonsin på att känna in mina egna begränsnignar och stå upp för mig själv.

Jag fick anledning att kolla på instagrambilder från ett år tillbaka och jag ser det jag kände då. Att varenda känsla är rå, det går att ta på smärtan och varenda cell i min kropp minns hur det kändes. Den sorgen är inte borta, den försvinner aldrig. Men den är inte rå på samma sätt och jag har plats för så många fler känslor. Tydligt är också hur viktigt yogan var för att hålla mig grundad, för att hjälpa mig att må bra. 

Yoga, meditation och tid i naturen är min medicin. Det är möjligheten att låta allt rinna av en stund och vara i kroppen. Att sluta värdera, lösa problem och visa upp mig. Det är en stund som handlar om mig, inför mig och hela universum på en gång. Men det är bara kärlek. Ren, rå, vacker kärlek. Samma sorts känsla som sorgen. Lika rå men så mycket mer, större och något som finns i alla människor. Det är som att jag i den stunden jag slutar värdera inser att kärleken i universum verkligen är universiell och bor i hjärtat hos alla levande varelser på jorden. Vi hör ihop och det är därför vi sörjer när någon försvinner. Förändring hör till livet, men det tar nog en livstid att förstå det. 

Snart är det uteyoga väder här också :)