Dagen efter

Igår var det ett år sedan du dog.

För ett år sedan blommade syrenen i Stockholm och här har det snöat varenda dag i en vecka i år.
Då var det kaos och det kändes som att hela världen skakade. Nu sitter jag och känner mig trygg, lugn och glad. Idag känns hjärtat mycket lättare.
Jag var ledsen igår. Jag var låg och förvånades över att dagen liksom rullade på. Att inte allt bara stod still i en grå sörja. För några månader sedan bokade jag in en skidresa och planerade att komma bort den här helgen. Att försvinna till bergen och inte behöva möta vad jag nu var rädd för att möta. Men universum hade en annan plan. Jag var sjuk i över en vecka och kom inte på benen förrän dagen innan jag skulle åka, så jag insåg att jag behövde stanna hemma.
Istället bokade in jag mig på yoga och massage igår och gav mig själv en hel dag som bara handlade om att ta hand om mig. Jag försökte vara i stunden, känna känslorna och låta det som var vara. Utan att värdera, utan att döma. Bara lät det existera.

Alla sörjer olika tänker jag. För mig var gårdagen tyngst, och jag tror att en del av det som gör mig lättad idag är för att jag klarade av det. Det blir en kontrast till det som var igår. Och det sägs ju att det första året är värst. Nu är det över. Men sorgen kommer ändå, ibland kommer den som en tsunami och bara slår in. Då, i den stunden, är det jobbigt. Sen går livet vidare. Jag skrattar, gläds, blir förbannad, irriterad och stressad och njuter av lugnet. Mamma kommer alltid finnas kvar, i hjärtat och i minnet. Och just nu längtar jag efter att få plocka en bukett vitsippor och ställa bredvid hennes kort i hallen.

Vitsippor från förra året.