Från och med nu är jag mig själv.

Idag har jag slagits av hur främmande jag är. Född vit, heterosexuell tjej i en stockholmsförort. Det är inte särskilt synd om mig. Men jag vågar inte dra på mig en sjal för att visa solidaritet med den kvinna som slogs ner i Farsta för att hon bar hijab och min första reaktion när jag promenerar genom det mest invandrartäta området i min hemort är att vara rädd. För här har ju faktiskt någon mördats, den gången för länge sen. Här kan det finnas farliga och desperata människor som kanske tycker att min mobiltelefon är värd att stjäla. (Men lite längre bort, på andra sidan järnvägen, där jag har min lägenhet kan jag om kvällarna höra höjda röster och smällar genom de tunna väggarna.)
Sen tänker jag att "Så vackert det är här, varför har jag aldrig varit här?". För det har jag inte. Jag har inte varit i den delen. Mina vänner har inte bott där, det finns varken ungdomsgård eller någon kultur- eller idrottsanläggning som jag haft anledning att besöka. Ett mellanstadiedisko minns jag, men det är nog allt. Jag är främmande för min egen hemort, har levt skyddad i min egen bubbla.
Precis som jag som heterosexuell inte behöver kämpa för att hitta min identitet, behöver jag som född svensk sedan flera generationer åt alla möjliga håll inte kämpa mot fördomar och inskränkta tankar. Jag kan förvänta mig att släppas igenom alla passkontroller utan problem.
Robert Hannah gör därför idag djupt intryck på mig genom att komma ut som assyrier och homosexuell i det sk "offentliga rummet". För honom handlar det inte bara att komma ut till hela svenska folket utan om att komma ut inför en släkt och familj som är driven av en djup hederskultur. Det är precis samma situation som i "Torka aldrig tårar utan handskar." I den assyriska kulturen förkastas homosexualitet, (precis som Putin gör i Ryssland just nu). Hannah riskerar att anses vara äcklig, bli hatad och föraktad av de människor som säger sig älska honom. (För att inte tala om den smutskastning som sker av offentliga människor så fort de "avviker" från "normen".) Det är som i Pricken, den prickiga kaninen som inte för följa med familjen till mormor för att han är "olika" från de vita. "Men vi tycker fortfarande lika mycket om dig Pricken." Säger mamma och vänder honom ryggen. För tänk, hur ska mormor reagera?
Boken skrevs av Margret Rey som tvingades fly från nazismen i Tyskland och historien om flyktingar och invandrare som det okända andra att vara rädd för upprepar sig världen över. Till och med i mitt huvud, jag som anser mig vara så öppen och fördomsfull. Jag är orolig att bli rånad när jag promenerar i det område där jag själv vuxit upp!
Vi har kommit långt i Sverige, men vi får aldrig, aldrig någonsin sluta belysa hur våra olikheter är det som gör oss unika, inte något att vara rädda för.


Vi måste minnas, ifrågasätta och förändra. För det här får aldrig ske igen.




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vanliga bikinitjejer

Hogwarts pepparkaka

DU är vacker och stark