En sak som måste berättas

Någon hade sett Jills veranda med Kristian Gidlund, därför såg jag också det. Jag minns att jag förra sommaren läste i hans blogg om USAresan. Vackert och poetiskt som alltid berättade han om det han kanske inte borde.
Sen jag hörde om hans blogg träffar hans ord mig rakt i hjärtat (stort tack till dig som berättade om den för mig). Formuleringarna fångar närvaron i nuet och lyfter orden till en annan nivå. Hans ord förtrollar och förvandlar tankarna till konst. Konsten och närvaron i nuet färgades av dödsångesten och kampen mot kroppen och sjukdomen. Det är en förlust att han har dött och att vi inte längre får ta del av hans ord och tankar. Trots att han inte finns kvar fortsätter han att inspirera mig, jag kan läsa hans blogg om och om igen och röras till tårar och hitta nya banor och vägar för mina egna tankar. Nya ord läggs till mina ord. Hans önskan om livet får mig att vilja se skönheten i en grå februaritorsdag när jag kan laga min egen mat, promenera till jobbet och planera vad jag ska göra flera veckor fram över utan smärta eller rädsla. I podcasten Värvet börjar intervjun med att Kristian pratar om döden, om hur vi i Sverige inte pratar om döden, precis som man i Harry Potter inte nämner du-vet-vem. Han gör det, han pratar om döden, om livet om sjukdom och kärlek. Den kärlek han visar till Dalarna får mig också att överväga att en dag flytta dit och bo nära naturen. Det är så mycket han gör som inspirerar mig.
Han slutade drömma om livet för tidigt och ur det växte en stark konst och ord som aldrig kommer sluta förvandla mig.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

På samhällets axlar.

Så mycket nytt