Tillit, omtanke och närhet

Inom mig bor en livrädd och arg trettonåring tillsammans med en påhittig, levnadsglad och pippiälskande femåring. Femåringen tog jag i hand för många år sedan och har tacksamt låtit styra mig i många delar i livet. Trettonåringen skrämmer mig fortfarande, men inte lika mycket som jag vet att omvärlden skrämmer henne. Hon viskar till mig att hon inte vågar, att det är skitläskigt att lita på någon annan, att låta andra människor ta hand om henne och vara snälla och att släppa människor nära. Det hon är bäst på är att bygga murar. Murar som håller allt som gör ont utifrån borta och som håller allt som gör ont på insidan begravt. All hennes energi går åt till att hålla hårt i de här murarna så att de inte faller. Att stärka dem, genom att krympa henne själv.Hon kramas inte, låter knappt någon röra henne, och absolut inte komma nära hennes känslor.
Så har hon levt i tio år, inne i mig, rädd för allt men hon vägrar visa för någon att hon är rädd. Äntligen har jag börjat lyssna på henne. Lyssna på vad hon behöver och vill ha. Jag tog ansvar för min egna känslor, upplevelser och tankar, och då satte hon sig ner och den hårda tegelmuren förvandlades till ett tygstycke. Allt det här ser jag så tydligt inom mig, det är så jag har levt i många, långa år.

Jag är mitt i en process där jag konstant lär känna mig själv och både försöker utmana min bekvämlighetszon och lyssna inåt för att ta reda på vem jag är och vad jag vill. Kanske kan vi kalla det att bli vuxen, men det är ju fortfarande inte säker på att jag vill bli, så det är istället en förändring, att ösa kärlek och tillit på mig själv. Det är en process som handlar om att lära känna den jag är precis som jag är och lära mig att älska det och tillåta andra att älska den personen. Nu har jag kommit fram till dessa tre stora och viktiga ord: tillit, omtanke och närhet.

Att skriva det här är fruktansvärt läskigt och utlämnande, för jag vet att många av er som läser känner mig. Ni har skapat er en bild av mig som en del av mig är livrädd att slå hål på. Jag har jobbat hårt för att skapa en trygg bild av mig själv utåt, men jag är inte säker på att jag visar samma bild inåt mot mig själv.
"Släppa in människor", har jag sagt i många psykologsamtal att jag vill göra och det hänger så tätt ihop med de tre titelorden. Att lita på, visa omtanke och att vara nära och alla tre börjar i mig själv.
Jag har lärt mig att lita på mig själv, ta hand om mig själv och att känna närhet i min egen kropp så att jag kan vara här och nu. Nu börjar jag också inse att jag kan lita på andra, låta andra människor tycka om mig och visa mig omtanke och låta andra vara nära.

Att jag delar det med er ser jag som en utmaning i tillit. Jag delar det här med er för för mig är det skrivna bland det vackraste jag har och hur pretentiöst det än låter så är mina ord något jag kan ge. Mina ord om mig själv så här öppet bevisar för mig själv att jag kan lita på er. Det viktigaste är inte vilka som läser eller om ni läser. Det viktiga är att jag gör det här. Det handlar om mig. Att jag får vara den jag är och berätta om vad jag har inom mig.

Jag kommer alltid vara centrum i mitt liv, men jag vill och kan inte leva ett ensamt liv. Därför behöver jag tilliten till andra människors omtanke om mig så att jag vågar släppa in er nära mig.

(c) Emma Thorell Stårsta

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

På samhällets axlar.

Så mycket nytt