Vårdgaranti

Svensk sjukvård är bra på många sätt. Den är gratis, tillgänglig för i stort sett alla och vårdköerna är inte allt för långa. Det finns något som kallas för vårdgaranti, dvs rätten att få träffa en specialist inom 30 dagar. Det finns rätt att välja läkare, inom några områden. Och eftersom vi bor i Sverige har vi möjlighet att kommentera, påverka och förändra vården. Men ingenting händer om inte jag själv som patient tar tag i det, inget fel med det, så länge jag får veta vart jag ska vända mig.
Jag ansåg att min väntetid på 3,5 månad att få komma på ett första bedömnngssamtal på SCÄ var för lång, så jag bestämde att ringa och uppmärksamma dem om vårdgarantin. Det hjälpte inte. Fortfarande samma väntetid, så jag vände mig till Capio (en privat ätstörningsenhet) men där fanns ingen tidigare tid. Då kollade jag upp om det fanns andra alternativ och upptäckte att jag kan ringa till Vårdgarantikansliet. Nu tog det några veckor pga semestrar, jobb, konstiga telefontider och annat innan jag kom så här långt. När jag väl ringde Vårdgarantikansliet fick jag höra att det inte går att göra något åt det just nu eftersom det är så "kort" tid kvar, men hade jag ringt direkt när jag fått veta att väntetiden var för lång så hade jag kunnat få en tidigare tid. 
Hur skulle jag veta om det? Jag pluggar trots allt till sjuksköterska, har jobbat en sommar på sjukhus, men ändå vet jag inte om att jag ska ringa direkt till Vårdgarantikansliet. Den informationen skulle jag fått från SCÄ. Det fanns inte i det tjocka kuvertet någon information om vart jag vänder mig om jag inte är nöjd med väntetiden (dock en kommentar om att om jag inte kan komma på den tid jag fått kan de inte garantera en ny tid inom 30 dagar). 
Min första reaktion när jag fick en tid på SCÄ var tacksamhet för att jag skulle få hjälp, jag kände mig speciell och tänkte att det är så många som är sjukare än jag, som riskerar att hjärtat stannar och kroppen går sönder pga deras ätstörning. Jag accepterade att alla dessa ska gå före mig i vårdkön, därför dröjde det innan jag insåg att jag inte ska vara nöjd med en väntetid på 3,5 månader! 
Det går inte att ta in får många patienter på en gång på en psykiatrisk klinik, den kan inte överbeläggas på samma sätt som en somatisk vårdavdelning eftersom patienterna inte behöver hjälp med något fysiskt (med det säger jag inte att överbeläggningar är en ok eller bra lösning). På en psykiatrisk klinik behöver patienterna stöd i det mest grundläggande för att klara av att t  ex äta. Det kräver mer från personalen, mer resurser och mer pengar. Jag har inga siffror på hur mycket pengar psykiatrin får, men det är för lite. De som får hjälp av psykiatrin är ofta så sjuka att det tar år innan de kan lämna vården. De läkare som specialiserar sig inom psykiatrin har större chanser att bli överläkare än andra, för att det saknas så många läkare (vilket troligtvis är en anledning till att man inte kan välja läkare inom psykiatrin, de är för få). 
Att jobba inom psykiatrin är krävande. Därför får de som väljer att arbeta där bättre betalt. Men det är många som väljer bort det, troligtvis för att många är rädda och inte vet vad det handlar om. Vad jag har förstått är det många som lämnar psykiatrin efter några år för att det är ett för tungt jobb. Det gör att patienterna får svårt att få förtroende för personalen, och måste upprätta nya relationer ofta under sin behandling. För att lita på att någon kan hjälpa en att bli frisk från en psykisk sjukdom måste man kunna lita på att de finns kvar, varje ny relation kan innebära ytterligare några steg tillbaka innan man kan och vågar fortsätta kämpa för att bli frisk. Det säger sig självt att det inte verkar vara så lätt att vara vare sig patient eller personal inom psykiatrin.
Systemet ät inte ok. Det går dock att förändra, men det kommer ta tid. Förändringen kan komma från oss som patienter, vi kan säga ifrån när vi inte är nöjda (och att vara missnöjd med en sak betyder inte att man inte är nöjd med mycket annat). Vi kan sluta känna oss speciella för att våra problem uppmärksammas och personalen gör sitt jobb (som de får betalt för). Det kanske kan få politikerna, som sitter med våra pengar, att öppna ögonen för att det är ett problem.
Det här gäller inte enbart psykiatrin, utan all form av vård.
Säg ifrån när du inte är nöjd! 

När vårdkön är för lång:  
Vårdgaranikansliet 08 123 134 00
När du blivit besviken, upprörd, missnöjd på vården: 
Patientnämden 08 690 67 00

Kommentarer

  1. Hej! Råkade precis trilla in på din blogg. Kanske inte är rätt ställe att fråga på men, jag funderar på att söka hjälp hos scä. Jag har haft problem i ca 8 år, men jag vet inte om jag skulle anses ha en ätstörning. Jag har varken anorexi eller bulimi. Jag är normalviktig och jag hetsäter aldrig. Däremot äter jag ofta väldigt lite och spyr i perioder upp allting jag får i mig, vilket slutar med att jag fastar. Sen går jag upp allt igen när jag försöker äta mer normalt. Är det någon idé att söka hjälp där, eller ska man ha bulimi/anorexi?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

På samhällets axlar.

Så mycket nytt