Starka barn

Gång på gång ser jag att samhället är upp och ner. Att vi paradoxalt nog skapar och håller fast vid ett samhälle där vi inte alla tillåts att vara, så som vi är. Precis där vi är. 

Jag läser om föräldrar som måste försvara sitt resonemang att hålla barnen hemma från skolan eftersom skolmiljön inte är anpassad efter deras barns behov. Barn som försökt anpassa sig till skolan. Anpassa sig till de vuxna som inte förstår, omvärlden med orimliga krav på dem. De som försökt anpassa sig så mycket att de till slut försvunnit och lärt sig hantera omvärlden på ett destruktivt sätt, ett sätt som de mår dåligt av. Då vänder samhället ryggen till och kallar de för lata, utåtagerande, trötta. Barnen som ska vara vår framtid, och både orka och våga förändra det samhälle vi skapat. När barnen behandlas så här är det inte konstigt att de växer upp till ledsna, trötta, sjuka, skadade eller arga vuxna som inte litar på andra vuxna.

Vi har en möjlighet att påverka de barn vi har äran att träffa. Men ännu mer har vi ett ansvar att lyssna till de och hjälpa de att se sina egna tillgångar och möjligheter. Om vi vill ändra samhället måste vi börja med oss själva, utmana vår fördomar och våga förändra. Förändra hur vi pratar till barn, om barn och med barn.

Det här är dagens sanning:

Källa