Om idrott och ätstörningar

DN har haft en artikelserie om elitgymnastik. Idag kom det upp ytterliggare en artikel som lite diffust beskrev en tjej som "ändrat pyttelite i sina matvanor" och tappat massor i vikt. Troligtvis är hon en av många som fått ätstörningar. Det finns många sporter där ätstörningar, både anorexi, bulimi, uns och otrorexi är vanliga, de jag hört mest av är just gymnastik, dans och givetvis min egen sport konstsim. Att det är en kroppsfixering i dessa sporter är inte så konstigt eftersom man går runt i små tajta kläder och det handlar om att vara stark, smal och vig för att klara av utmaningarna det innebär.
Men jag kan tycka att föreningar och tränare borde uppmärksamma tränarnas roll i det här. Självklart är det inte enbart tränarna som är ansvariga om en idrottare blir sjuk i ätstörningar, men de är enormt viktiga i den personliga utveckling som sker när man som tonåring tränar och tävlar.
Tränar man hårt måste man också äta ordentligt, jag tycker att jag borde kunna mer om näringslära eftersom jag tränat så pass länge. Men tyvärr kan jag bara minnas ett läger där jag fick lära mig hur viktigt det är att äta ordentligt och varierat, kroppen behöver ju både kolhydrater, fett och protein för att orka. Ju mer jag satsade, ju längre jag tränade, desto mer borde jag lärt mig om detta. Istället fick jag t ex höra att det var fel att äta bröd innan vi skulle sova. Jag tror inte att jag någonsin kommer glömma att det var det jag fick höra när jag som trettonåring var på träningsläger. Det satt i fruktansvärt länge.
Det är inte enbart konstsimmet som är orsak till att jag har ätstörningar, men det har spelat roll.
Jag önskar att tränare vågar ta lite av träningstiden och lägertiden för att prata kost, näringslära och fysiologi. Grundläggande om vad man behöver för att orka med tio timmars träning i veckan  samtidigt som man ska orka skolan och i det även vikten av att vila och återhämta sig.
Om jag någonsin själv väljer att bli tränare så hoppas jag att jag pratar om hur viktigt det är att ge kroppen vad den behöver. Där kan man också komma åt många problem med kroppsacceptansen, lär man sig tidigt att lyssna på kroppen och ge den vad den behöver lär man sig att tycka om sin kropp. Då kan man när det behövs pressa kroppen till det yttersta och jobba tillsammans med sin kropp för att sen ge den både vila och återhämtning. Istället för att konstant pressa kroppen till att klara värre och värre utmaningar men samtidigt ge den mindre och mindre energi och på så sätt jobba emot sin kropp.
Så till alla ni som är tränare: Våga prata om kropp och mat!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vanliga bikinitjejer

Hogwarts pepparkaka

DU är vacker och stark