Att vara eller icke vara

"På det sättet är kyrkorummet för mig en inre filial till Stadsbiblioteket. När jag sveper med blicken över de tusentals bokryggarna i den stora rotundan på Sveavägen får jag samma svindlande känsla. Alla de där berättelserna och dikterna som försöker begripa vad det är att vara människa."
Citatet kommer från en artikel i DN som handlar om hur lätt det är att dras med i stämningen i en kyrksal under de stora högtiderna, som t ex påsken. Den slutar med frågan vad det är att vara människa? Hur ska vi gå tillväga för att begripa detta? Hon jämför stämningen i kyrkan med den i ett bibliotek. Det är båda platser där det för det mesta är tyst, lugnt och stillsamt. Platser där människor på olika sätt och med olika medel försöker beskriva och förstå detta obegripliga som är mänskligheten. Frågan som stannade kvar i mig när jag läste artikeln var: Hur det kommer sig att man kan gå in i vissa rum och verkligen känna stämningen i luften? Hur kan en känsla finnas i luften och så lätt förändras och påverkas av de små handlingar och de personer som befinner sig just där? Det finns något magiskt hos människor, vi är verkligen flockdjur som påverkas av varandra samtidigt som vi är andliga människor som påverkas av något mer än oss själva. Det där som är större och som jag kallar för Gud. Människans fascination med sig själv och det som är större än oss själva kommer nog alltid vara det som driver oss att söka vidare och hitta svar på obegripliga frågor. Ur det kommer vi kunna uppleva både skönhet, skräck och kärlek, människans allra djupaste mörker och ljus på samma gång. Kanske är det mänsklighetens mål, att skapa något större än oss själva?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

På samhällets axlar.

Så mycket nytt