Hey little fighter

Om drygt två veckor kommer det landa en AMOS-tidning med en ledare skriven av mig i era brevlådor. Där skriver jag om vikten att acceptera mig själv som person och sluta identifiera mig själv i mina prestationer. Idag känns det som bullshit (ursäkta min franska). Jag sitter med en begynnande magkatarr och önskar att dagarna var längre, att det finns mer energi i min kropp. Att jag inte ska påverkas av ett psyke som inte orkar jobba heltid, engagera mig i kyrkan, umgås med vänner, äta nyttigt och allsidigt, träna lagom och samtidigt skriva och intervjua inför tidningen. Jag tycker om allt detta och vill göra det, alltihop. Men jag orkar inte. Energin tar återigen slut och jag hänger inte med i mitt eget tempo. Precis som vanligt låter jag det gå för långt innan jag bromsar. Den här gången vill jag inte få med mig ett magsår som kommer komma tillbaka år ut och år in. Trots all skit jag utsatt kroppen för genom ätstörningssjukdomen så har den aldrig klagat, den har tagit allt, svält, kräkningar, träningar, utan att klaga eller slå tillbaka. Uppenbarligen är det slut på det nu och jag blir så arg, både på att jag fortsätter skada mig själv och på min kropp som till slut gett upp och vägrar vara den superkropp jag vill tvinga den att vara. Nu säger kroppen åt mig att sluta, men jag har ännu inte lärt mig hur.