Sex and the city

Igår sorterade jag pärlor och skrattade och grät till Sex and the city. Jag älskar historier, att drömma mig bort bland stark vänskap, kärleken som omöjlig och underbar och livets alla ups and downs. Livet är inte en film. Men jag vill njuta av allt som är vackert och underbart. Sen älskar jag Samantha. Hennes styrka, vilja att gå sin egen väg och enorma självkärlek är något av det bästa jag vet. Hon påminner om Paul, underbara älskande Paul som vet att man inte får leva om sitt liv.
Jag fastnade självklart i de odödliga orden av Beethoven. Ever thine, ever mine, ever ours.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

På samhällets axlar.

Så mycket nytt