Någonting måste gå sönder

Det var knäpptyst i salen. Saga lutade sig mot bordet och pratade lika mycket med händerna som med rösten. Hon berättade om sitt liv, varför hon kände sig tvungen att söka rollen som Sebastian/Ellie och hur fruktansvärt dåligt samhället är på att möta transpersoner (inte alla, alltid, men många, ofta). Hon pratade om hur dåligt hon mått på grund av att samhället inte kan bemöta henne som transkvinna och att hon ett år innan hon sökte rollen som Sebastian/Ellie hade försökt ta sitt liv för tredje gången.

Saga vann guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll för rollen som Sebastian/Ellie i Någonting måste gå sönder. Det är en historia om ett möte, en kärlekshistoria och en resa. Titeln säger egentligen allt för någonting i huvudpersonen går alltid sönder i försöken att passa in i vårt smala normstyrda samhälle.
Av någon anledning behöver hon försöka passa in, det finns inte plats för henne. För i vårat samhälle säger vi att kvinnor och män ser ut och är på ett visst bestämt sätt och sticker någon en tå utanför normen blir vi rädda. Det är det annorlunda som skrämmer, och rädslan skapar förakt som leder till våld och utanförskap. Men det annorlunda blir vanligt när vi lär känna det, det läskiga skrämmer oss inte när vi vet vad det är.
Det senaste året har jag insett mitt behov av att lära mig mer om trans, informationen finns men får väldigt lite plats (t ex finns den här http://www.politism.se/aleksa-lundberg/in-med-transperspektivet-i-historiebockerna/ eller intervjun med Bruce Jenner: http://abcnews.go.com/Entertainment/bruce-jenner-im-woman/story?id=30570350 ).

Att lyssna på Saga och se den här filmen är ett jättebra sätt att få se en sida av det hela och det finns många, många fler. Transpersoner får ingen plats i samhället, absolut inte i cis-normen men inte heller i feminist eller HBTQ-kretsar alla gånger. Även där, där jag har en bild av att människor bör vara öppna och välkomnande, finns behovet av att kategorisera. Du är inte som oss. Du är något annorlunda. Att unga transpersoner mår dåligt och att psykisk ohälsa är överrepresenterat bland de är tyvärr lätt att förstå. Som samhället ser ut möter dessa personer ifrågasättande, omöjliga valsituationer och ett konstant krav att förklara sig varje dag. Jag ställde frågan till Saga om hur vuxenvärlden bör bemöta transbarn och hon berättade om skammen. Hur hon skämdes för den hon var som barn. Så ska ingen människa känna. Så ska inte barn växa upp.
Jag är stolt över att Tilia kommer gå med i Pride i alla våra fyra städer, själv kommer jag gå här i Umeå. För detta,  för att ingen ska leva med en sådan skam, alla människor ska få vara sig själva,  så som vi är. Till dig som känner dig ensam och mår dåligt använder jag Jonas Gardells ord: "Du är aldrig ensam, det finns de som går med dig"

http://open.spotify.com/track/2OFyYDOUCYvPJXjETWUR5q