Privilegium

En av världens största städer rymmer lika många människor som hela Sverige. 10 minuter med tunnelbanan från centrala Manhattan så hamnar vi i Harlem. Här känner vi oss utstirrade och lite rädda. För vi är blonda, kvinnliga européer. Jag skäms för att jag reagerar så. Skäms för att jag låter medias bild världen forma mina fördomar. Jag som lever med ett vitt privilegium inser inte hur lyxigt jag har det. För mig är skyltdockorna alltid med samma hudfärg som jag. Plåstren och hudfärgade strumpbyxor matchar min hudton. På grund av min färg på hår och hud kan jag röra mig fritt utan att utsättas för systematisk rasism i form av spontana flygplatskontroller.
På toaletten till McDonalds börjar en kille från Norge prata med oss. Han har skrivit en comic book med en svart superhjälte som han säljer bland annat i Sierra Leone och nu förhoppningsvis i USA.
Sådana möten är resande för mig. Att möta någon annan som lever i en annan verklighet än jag gör.
Jag försöker kliva ner från mina höga hästar, bredda mina kretsar och lära mig mer. Privilegium och systematiska orättvisor är vad hela vårt samhälle är uppbyggt kring.
Precis som vi kan kliva upp på barrikaderna, kan vi också släppa fram de som skriker bakom oss och hjälpa de upp.

Så länge superhjältarna är vita män har vi mycket kvar att slåss för.