I exist as I am - that's enough!

Toppar och dalar hör till livet. Ingen är alltid glad, ingen är heller alltid ledsen. Allt som oftast så är vi där emellan, där livet känns mer eller mindre positivt. Oavsett om vi har kliniska diagnoser eller inte så kommer våra känsloliv att påverka oss och vårat uppdrag är att lära oss själva och hjälpa varandra att lyssna till känslorna. För mig är stress ett tecken på att jag slutat lyssna på känslolivet, att jag för starkt klivit in i mina tankar för att undvika att känna efter. När jag sen inte riktigt vill lyssna på stressen, eller inte ens märker av den, då säger det mesta ifrån. Kroppen, psyket, själen. Om jag inte lyssnar på den kropp jag lever i, då skriker den på mig att stanna upp. Jag hade stark ångest igår, något som jag trodde att jag var "klar" med. Men jag inser att det kanske jag aldrig blir, ångest är en del av att vara människa. Jag kan inte sätta fingret på en exakt händelse som utlöste ångesten igår, men jag vet att den var där och att jag nu måste...

Jag bestämde mig på yogamattan i morse att dagens ord är glädje och det är det. Trots terrorister i en brinnande värld och tidningar som inte vill skrivas ut så lever mitt liv vidare. Den första snön ligger i ett tunt täcke och jag har mat på bordet och tak över huvudet. Jag har en kropp som orkar bära mig genom hela dagen och på natten kan jag villa trygg inomhus. Jag har vänner och familj som delar kärlek med mig. Allt det gör mig tacksam och glad. På skolan möttes jag av pågående julpynt och fick en gratis ostkaka efter lunchen. Glädjen och tacksamheten gör mig varm i hjärtat och själen. Den här känslan vill jag bära med mig in i helgen och minnas att jag inte styrs av vare sig mina tankar eller känslor. Jag är väsenskilt och min egen varelse.

Ibland tar jag ett extra djupt andetag och känner att jag är på rätt plats. Det här är mitt jobb, att möta nya människor i nya situationer och lära mig något nytt både om dem och framförallt om mig själv. Jag kan riktigt vara nervös, nästan rädd innan jag lyfter luren för att ringa ibland. Inför vissa intervjuer och jobb har jag en rejäl orosklump i magen, tankarna har som ett eget liv i huvudet och försöker intala mig att det här är att ta vatten över huvudet. Hur skulle lilla jag kunna få svar på mina frågor? Vem är jag att tro att någon vill läsa min texter, titta på mina bilder? Men jag ringer, jag bokar mötena, ställer frågorna och märker att det går hur bra som helst. Jag breddar min horisont och visar för mig själv att det är fullt möjligt att göra det här. Jag kommer kunna försörja mig på det här. Det känns oförskämt bra att jag har hittat mitt yrke, det som är rätt för mig just nu. Sen tar jag ett till andetag in och ut och försöker få de konstanta fjärilarna i magen att ...

I Kalibers dokumentär om bältesläggningar berättar anhöriga och personal på BUP hur fel de upplever att bältesläggningar används. I lagen står att bältesläggningar ska användas som en sista åtgärd men som psykiatrin sen ut idag används de för ofta och ofta fel. I somras satt jag i Almedalen och hörde gång på gång historier om unga människor som felbehandlas i vården och politiker som försökte svara på deras med rätta arga frågor. Att jobba i en ideell förening har känts litet och hopplöst när jag hört sådant här. Men Kaliberprogrammet gjorde det journalistik ska göra, visade hur situationen ser ut. De ställde inte politiker till rätta, utan cheferna på avdelningen. Programmet är trettio minuter långt och väl värt att lyssna på.  Trots att världen är mörkt, massor av människor mår väldigt dåligt och vården inte alltid fungerar så kan vi ändå belysa de system och strukturer som behöver förändras. När vi väljer att se de då går det inte längre att blunda för de. Då måste det till ...

Jag var här. Jag är här. En del av den här världen. Jag låter mig inspireras av tanken att jag kan göra något för att förändra, jag står inte maktlös och låter inte omvärlden förändra mig utan att jag själv förstår vad som händer. Jag förändrar världen och gör något för att göra den bättre. På något litet sätt måste jag våga tänka så. Att jag kan påverka och förändra, för vi står inte maktlösa. Jag har inte hittat precis vad jag ska göra, men jag vet att jag kan och att jag ska. 

Att veta att jag räcker till är fortfarande svårt, av den enkla anledningen att självkänsla är färskvara. För att jag verkligen ska stärka den behöver jag skapa lugna stunder för mig själv. Stunder i stillhet och tystnad, oftast ensam, men inte alltid. Stunder när jag kan släppa allt omkring mig, lyssna inåt och träna på att acceptera allt jag bär på. Nu är jag i en period när jag märker av mina inre kritiker, hur högljudda och välprogrammerade de är. De slår på direkt och börjar den ena, så drar de med sig den andra. Meditationen, yogan och tid att skriva hjälper mig att varva ner och hitta in. Det ger perspektiv på livet därutanför. Jag försöker låta bli att ta ansvar för alla andras liv och val och istället verkligen ta ansvar för mitt eget. Ibland, ganska ofta, tänker jag att jag är alldeles för mycket i mitt eget huvud. Att jag är fruktansvärt egocentrerad. Framförallt att jag ens tänker tanken att publicera något sådant här en dag när så många människor dött i katastrofer runt...

Jag har alltid haft svårt att stanna upp, gå in i mig själv och lyssna. Försöker nu. Verkligen känna mig tacksam, andas in och njuta. För jag lever i ett land i fred, där vintern är på väg och jag ändå har mat på bordet, tack över huvudet och en varm säng att sova i. Jag har möjlighet att utbilda mig. Jag får fritt uttrycka mig om mina åsikter och min tro. Varje morgon har jag möjlighet att välja vad jag fyller mitt liv med.  Fokuserar på det som ger mig energi och lyfter mig och ger mig möjligheten att påverka mitt eget liv.