Det kommer tyngre dagar och det är ok

Toppar och dalar hör till livet. Ingen är alltid glad, ingen är heller alltid ledsen. Allt som oftast så är vi där emellan, där livet känns mer eller mindre positivt. Oavsett om vi har kliniska diagnoser eller inte så kommer våra känsloliv att påverka oss och vårat uppdrag är att lära oss själva och hjälpa varandra att lyssna till känslorna.

För mig är stress ett tecken på att jag slutat lyssna på känslolivet, att jag för starkt klivit in i mina tankar för att undvika att känna efter. När jag sen inte riktigt vill lyssna på stressen, eller inte ens märker av den, då säger det mesta ifrån. Kroppen, psyket, själen. Om jag inte lyssnar på den kropp jag lever i, då skriker den på mig att stanna upp.
Jag hade stark ångest igår, något som jag trodde att jag var "klar" med. Men jag inser att det kanske jag aldrig blir, ångest är en del av att vara människa. Jag kan inte sätta fingret på en exakt händelse som utlöste ångesten igår, men jag vet att den var där och att jag nu måste stanna upp. Dra i nödbromsen och laddda om. Nu måste jag återigen närma mig alla känslorna som jag succesivt stänger av eftersom de kliar och sticks ibland. Jag behöver vara lite mer omtänksam och snäll med mig själv. Att ha ångest är fruktansvärt och jag är rädd att det ska hända igen, men samtidigt vet jag att jag kan stå ut. Jag satt kvar i den fruktansvärda känslan och gick emot alla de impulser som tidigare skulle fått mig att vara destruktiv mot mig själv. Jag bad om hjälp, och jag fick hjälp. Ångesten är inte farlig och den går alltid över.
Idag är jag trött, känner mig nästan urlakad och ska försöka att bara känna efter. Kanske läser jag, kanske tar jag en promenad vid vattnet, eller så sitter jag i mjukisar framför netflix. Idag tar jag en liten stund i taget och försöker slappna av i stunden. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vanliga bikinitjejer

Hogwarts pepparkaka

DU är vacker och stark