"Jag är aldrig samma person som jag var för 5 minuter sen."

På lunchen igår hade jag ett långt och fint samtal med mina klasskompisar. Vi vågade släppa på våra murar, lite försvar och masker och tillät oss att bara vara de vi just då var tillsammans. Jag fick en unik möjlighet att höra berättelser från deras liv och förstå lite mer hur de tänker och fungerar och jag fick möjligheten att själv berätta hur jag tänkte just då. Jag är tacksam och varm av att vi vågade och tillät oss att mötas på det sättet, utan att kräva något av varandra. Det var modigt och väldigt ojante av oss. Vi tog plats i varandras liv, bara för en timma och det spelade roll. 
Jag tänker också att jag absolut inte är samma person i någon annans ögon som jag är för mig själv och därför måste det gälla alla andra också. Att det jag ser på utsidan inte ens är en bråkdel av allt det som formar den personen till människa. Vi påverkar och förändrar varandra, och det vi tyckte och tänkte för en stund sen behöver vi inte tycka imorgon. 
Vi är i konstant förändring och den jag är nu kommer aldrig tillbaka, just därför känner jag att det blir viktigare för mig att våga och försöka stanna upp i det här och nu jag lever i. Inte förtränga det som varit, eller blunda för det som ska komma men att låta själen, sinnet och kroppen vara på samma plats. För med ett ben i framtiden och ett ben i dåtiden står vi och pissar på nuet, och det är skönt en kort stund, sen blir det kallt och obehagligt. Den person jag vaknade som i måndags har förändrats och är en annan idag, men ändå, trots den konstanta förändringen så är jag alltid jag. Bara det att jag rör mig hela tiden, som en våg genom vattnet. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vanliga bikinitjejer

Maxida Märak