Lalehs kristaller och min sorg

Kristaller med Laleh. 

När jag hör den här låten ser jag kyrkan på mammas begravning. Jag ser varenda blomblad som en av hennes kristaller. Men jag saknar orden om henne, för vi har ju så många där som kände henne ändå, men ingen av oss sa någonting till varandra.

Första gången jag hörde den här låten var jag ute i skogen.  Jag satte mig i mossan och grät. Det blev så starka minnen och känslor. Nu hör jag den och ler, gråter lite och minns mycket. Kristallerna blir de minnen hon lämnat kvar. 
Alla små bitar av mamma som vi som står kvar får försöka se en halvdan reflektion av helheten i.

Jag är tacksam för att Laleh satt ord på sin smärta och att jag återigen har lättare för min egen när jag ser att jag inte är ensam. Det finns fler som varit med om det här. Fler som har ont.
Men det är klart, bara jag har det precis som jag. Bara jag lever mitt liv. Men vi kommer alla förlora människor vi älskar. Vi kommer alla rasa ihop och gråta, skrika och önska att det gick att stanna tiden. 
Ingen, absolut ingen, är ensam i att sörja.
Men sorgen är helt olik för alla.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En sommar som ger skäl att fira!