Julbak

Hon var ju ingen bullmamma, min mamma. Det fanns inte alltid hembakt hos henne, som hos farmor och mormor. Hon var inte den generationen, och hon var ensamstående med tre barn. Men jag tror att hon ville vara, till födelsedagar, studenter, mormors begravning ställde hon sig och bakade tårtor. Och  hon bakade limpa (surdegslimpa var hela mitt liv "mammalimpa" för mig). Och som så många andra så bakade hon på julen.
Då blev det pepparkaksbak för hela grannskapet i vårt kök. Vi stod på pallar och trängdes med minikavlar och hade mjöl i halva ansiktet. Vi gjorde lussekatter i alla möjliga former, jag hade gärna så många russin som möjligt i mina. Vi byggde pepparkakshus med precision och alltid samma jakt på mintkyssar.
Mamma älskade julen, hon älskade julbaket och det gör jag med.
Jag började älska bakning i tonåren, möjligen i samband med ätstörningen, men jag tycker fortfarande att det är avkopplande att baka och mycket godare att äta det jag gjort själv.

Och det hör julen till. Att tömma köksbänken, sätta en deg och rulla de där bollarna med julmusik i högtalarna. Då känns det som att mamma är här igen. Tänk att kunna ringa henne och berätta att det går utmärkt att baka veganska lussebullar! För mig spelar det ingen roll om det jag bakar blir ätbart, det räcker oftast att jag känt dofterna, skapat med händerna och dragit in dofterna av kanel, nejlika, socker och saffran. Då har jag fått en stund när jag lugnt och stilla njuter av nuet.

Julen är verkligen en tid att sakna. Det är väl alltid en tid då vi blir lite extra melankoliska, längtar tillbaka till en svunnen barndom och gärna håller fast vid traditioner som alltid har varit och som ger precis den där känslan av pirr i magen och att alla drömmar är möjliga.
Ju äldre jag blir (inte för att jag känner mig särskilt gammal, men jag är inte fem längre) så funderar jag på vad jag vill ha i år, vad jag behöver och önskar får att få den där julkänslan. Känslan av att det finns hopp, medmänsklighet och kärlek i livet. För mig handlar det oftast om att backa till femåringen ändå, gärna leka i snön och äta någon lussebulle. Kanske framförallt i år när det inte finns en möjlighet att vara på samma plats (även om det var tre år sedan jag firade jul i hos mamma i Stockholm).

Jag gör på mitt sätt i år och tar stunderna som de kommer. I helgen ska jag julpynta och köpa mig en snällkalender på Coop. För att påminna mig om att ge tillbaka till andra och sitta i min bubbla av rött, glitter och tomtar.