Jag har levat

Jag gled in i en snötäckt by för fyra månader sedan med förväntan och glädje. När jag lämnade byn var träden återigen snötäckta men nu lyste solen och fåglarna kvittrade. Äventyret har tagit slut, och nu väntar några veckor levande i kartonger. Efter en semester i fjällen brukar jag tänka VÄND! strax efter Upplands Väsby. Idag började jag istället skratta för mig själv när jag såg skylten: "Stockholms Län". Jag skrattade för att det var bilar i alla filer omkring mig och jag insåg att det är tur att jag inte bor i innerstan. Stockholm är hetsig, stor och högljudd, men som SNOOK sa:"Det är här jag kommer ifrån." 

Här har jag uppvuxen och vet vad jag har. Här finns familjen, vänner och platser som jag känner igen. Här finns också minnen som jag valt att lämna bakom mig när jag flyttat genom halva landet, och flyttat igen. 

De senaste fyra månaderna har jag utvecklats, förändrats och skapat om mig själv genom att testa något nytt. Jag vet vad lite mer nu om vad jag vill och inte vill. Hur otippat det än verkade att jag jobbade som skidlärare så gillade jag det massor, på många sätt passade det mig som handen i handsken. Men att bo i en by och leva säsongsliv är inte min grej. Klövsjö är en av de vackraste platserna som finns, just för att det är litet, isolerat och naturen är oslagbar. Men nu är säsongen över och det känns bra. Jag är nöjd, tacksam och glad för att jag gjort detta men också nöjd att vintern har tagit slut och det väntar nya äventyr i sommar, i höst, nästa vinter, nästa år. Imorgon rent av!

Hela vintern har jag längtat hem, till Umeå, och om tre veckor är jag där. Bland nyfunna vänner och en trygghet som jag letat efter länge. Men livet är här och nu. 

Det ska levas imorgon, i Stockholm. Det ska levas om två veckor i New York. 

Livet ska levas. Livet ska njutas. 

När jag dör vill jag kunna säga som Paul: "Jag har levat".

Varje minut, varje dag.