Min syster Anna formulerade detta till mamma idag: Idag är dagen som jag tycker att du ska vara tacksam över... 1. Du bor inte längre i en backe som påminner om en bortglömd dal som aldrig plogas, sandas eller uppmärksammas. 2. Du får numera posten direkt i brevlådan och överhuvudtaget eftersom postbilen inte längre behöver trassla sig fram mellan diverse vallar och snötäcke mellan ditt hus och grannarnas hus. 3. Detsamma med sophämtningen. 4. Ingen behöver salta den där trötta trätrappan med salt som varje år verkar ha tagit slut förra året! 5. Tack vare punkt 1 finns det ingen vall som någon i familjen måste ut och panikartat skotta bort minst två gånger om dagen (om det mot förmodan plogas). 6. Det elektriskt uppvärmda golvet i hallen är inte fullt med blöta jackor, vantar, mössor eller täckbyxor eftersom inga av döttrarna är ute och åker pulka idag! Det ironiska i sammanhanget är att vägen vi bodde på förr hette SNÖVÄGEN! Tacksam som tusan att jag i...
Efter friskispasset idag kom tränaren fram till mig och tyckte att jag skulle bli ledare för F&S. Det stärkte mitt självförtroende en del, har faktiskt funderat på det i några år. Jag tror jag skulle älska det. Men det får vänta tills jag har mer tid i livet, och tills jag tränar bara för att det är kul. Det är ju det träning ska handla om, att mår bra och ha kul. Det får göra ont, svida och vara vråltungt, så länge det i grund och botten är något man gör för att må bra, varva ner och hålla kroppen och psyket friskt.
Gång på gång ser jag att samhället är upp och ner. Att vi paradoxalt nog skapar och håller fast vid ett samhälle där vi inte alla tillåts att vara, så som vi är. Precis där vi är. Jag läser om föräldrar som måste försvara sitt resonemang att hålla barnen hemma från skolan eftersom skolmiljön inte är anpassad efter deras barns behov. Barn som försökt anpassa sig till skolan. Anpassa sig till de vuxna som inte förstår, omvärlden med orimliga krav på dem. De som försökt anpassa sig så mycket att de till slut försvunnit och lärt sig hantera omvärlden på ett destruktivt sätt, ett sätt som de mår dåligt av. Då vänder samhället ryggen till och kallar de för lata, utåtagerande, trötta. Barnen som ska vara vår framtid, och både orka och våga förändra det samhälle vi skapat. När barnen behandlas så här är det inte konstigt att de växer upp till ledsna, trötta, sjuka, skadade eller arga vuxna som inte litar på andra vuxna. Vi har en möjlighet att påverka de barn vi har är...
Kommentarer
Skicka en kommentar