I exist as I am - that's enough!

Varje dag innebär nya utmaningar. Många gånger tänker jag inte ens på att de är där, de små beteenden, tankar som egentligen är orimliga och sjuka. Jag är så van vid att ha dem, tänka dem och göra på det sättet att jag inte funderar över rimligheten i det. Men ska jag bli frisk så jag måste börja möta tankarna. Stanna upp och försöka vända dem. Mitt problem är bara att när jag börjar med det försöker jag vända alla tankar och beteenden på en gång, vilket givetvis inte fungerar. Det måste få vara små steg, en liten utmaning i taget. Något litet varje dag. Samtidigt försöker jag fundera på vad jag vill göra och hur jag ska hitta ett jobb jag vill arbeta med som inte stressar ut mig totalt. Jag har ingen lust att gå in i väggen igen. Den här gången ska jag gå hela vägen, löpa linan ut och lära mig vad jag är rädd för. Då kan jag hitta ett sätt att avdramatisera rädslan så att den antingen försvinner eller går att leva med. Men ju mer jag går emot det jag känner till, desto mer dyke...

Det där vackra som faller där ute just nu, SNÖ! Det är magiskt, jag kan sitta som ett barn och titta på snön. Det lyser upp höstens vidriga mörker, väcker alla känslor av frihet från barndomen. Möjligheten att åka skidor, bygga grottor, mysa ner sig i soffan efter en heldag ute i varma, varma vinterkläder. Snön är mysig, gosig, iskall och jättevacker. Jag har aldrig gillat hösten, aldrig någonsin. Det är för mörkt och kallt för mig. Men när snön kommer blir jag så enormt lycklig. Just nu smäller diverse dörrar  min port, det verkar som om det är fler som är lika fascinerade av denna magiska första snö som jag... Nu ska jag fira snön med det sista av förra årets glögg och pepparkakor!

Läs senaste Friskispressen! På sidan 8 finns en insändare från mig! Utan namn och jag visste inte ens om att den skulle publiceras, men oj så stolt jag är! 

Idag landade ett mail som gick till alla KI's studenter hos mig. De har nu en ledig plats till utbytesstudier  i Vellore. Aj, det sved. Men livet har något annat att erbjuda mig, först och främst en kamp, en uppförsbacke som jag ska ta mig igenom och lista ut vart jag ska. Livet börjar inte sen, livet är här och nu och det blir vad jag gör det till. Väljer jag att njuta av det fina i varje dag, eller väntar jag bara på att livet ska börja sen, lite längre fram? Till er som läser på KI och funderar på att åka utomlands, ta chansen och skicka in en ansökan till Indien. Det lät som en helt otrolig upplevelse och något som kommer förändra er syn på yrket, proffessionen, livet och människor!

Ibland räcker det inte med ord. Tack. Tusen gånger tack.  Jag älskar er <3

Den sista veckan har varit jobbig och de senaste dagarna absolut kaos. Idag skriver mina klasskompisar den förhatliga patofysiolgitentan, men jag är hemma eftersom jag har bestämt mig för att sluta plugga. Det beslutet tog jag efter att tanken slog mig att jag inte läser till sjuksköterska för att det är något jag själv vill, utan något jag tror att andra tycker att jag skulle passa bra som. Därför väljer jag att bryta mina studier just nu och istället fokusera på mig själv. Igår träffade jag den behandlare som ska stötta mig genom den internetbaserade KBT-behandling jag nu har framför mig i ett halvår. Det känns fruktansvärt läskigt att börja med matdagbok (matregistrering) igen, att lägga ner tid och kraft på något som jag egentligen försökt undvika ganska länge. Men eftersom jag har en diagnos som säger ätstörning UNS, en som säger depression och en som säger ångest så inser jag ju att jag inte mår bra. Igår kväll var jag också på det första mötet i en självhjälpsgrupp på Anor...

Eftersom jag inte alls är motiverad att plugga så försöker jag hitta något vettigt att göra vid datorn. Jag hittade min egen blogg och bläddrade bakåt. I höstas hade jag en helt annan motivation. Jag mådde så mycket bättre än jag gör nu. Vad hände på vägen?  I september funderade jag på om jag faktiskt ville läsa till Sjuksköterska, i oktober hu viktigt det är att acceptera och älska mig själv. Det jag däremot aldrig gjorde var stanna upp och fundera över hur jag mår och var jag vill med mitt liv. "Underskatta inte ingenting i era liv. För där kan ni själva vara."  Det summerar hur jag behandlar mig själv många gånger, jag blundar för de bitar jag inte vill se och springer vidare mot det där jag vet att jag kan prestera och visa omvärlden att jag gjort något.  Den största utmaningen just nu är nog inte att bli godkänd på tentan fredag utan att slappna av, släppa och försöka tillåta mig själv att må bra. Tyvärr kräver det tid, kraft, energi och att jag försöker lis...